Äntligen feminist

Jag tog steget ut
tog till mig framtidsorden
en rosa feminism

Jag har länge haft en knepig relation till ordet feminism, och har länge varit avståndstagande till termen. Jag förnekar absolut inte att kampen behövs, och att det över hela världen genomförs hjältemodiga gärningar för att ge utsatta personer rättigheter till deras tankar och kroppar.

Vad jag varit emot, vilket visade sig vara en missuppfattning hos mig, var att feminism går ut på att avsky män. Att avsky män för vad de gör mot kvinnor, att ifrågasätta männens roll i vårt samhälle. Att fråga sig varför de fortfarande finns, då de uppenbarligen är helt överflödiga. Att deras käraste ambition är att förtrycka kvinnor så mycket som möjligt, samt att vara oförmögna att kontrollera sina drifter när de ser en kvinna. Att de ska hoppa på henne och våldta henne bara för att de råkar befinna sig på samma plats.

Faktumet att män också lider av denna snedfördelning viftas bort med att kvinnor har det värre, och att män enbart drar nytta av dem. Det talas sällan eller aldrig om mäns utsatthet, hur de från unga år tvingas svälja sina känslor, att inte gråta. De tränas till våld och en tuff fasad, och en roll som förtryckare. Det talas om kvinnors roll i hemmet, och att de får dra stora lass på grund av att männen bara vill arbeta och inte vara hemma med barnen. Men vi måste fråga oss, vad händer med dessa män som försöker ta ut barnledighet? De blir mobbade och ifrågasatta, utsatta för att de vill vara med sina barn. Pojkar som vill leka med dockor tvingas leka med vapenliknande leksaker, precis som flickor som vill göra något annat än att leka hushållsarbete och familj. Normer och könsstereotyper styr och kontrollerar oss. De hindrar oss från att vara dem vi är.

Läs mer

Annonser