Den glömda kassen

Stress ångest glädje
intryck filterlös trötthet
glömska oro hopp

Alla är vi beroende av trygghet. Vi har alla våra rutiner, små seder och vanor som får oss igenom vardagen, och om någon rubbar våra metaforiska cirklar så skapar det oro och stress. Detta gäller för ”normalstörda” personer. När det kommer till folk med Aspergers syndrom är volymen en helt annan och stress och oro förvandlas till ångest och handlingsförlamning.
Detta är en skildring av min resa till Stockholm för att träffa Jim Butcher, författaren till The Dresden Files.

Natten före resan till Hufvudstaden för att träffa Jim på SF-bokhandeln låg jag med ångest och hoppades att båten inte skulle gå. Att jag inte skulle behöva byta ut min trygga vardag mot en sådan svår sak som en resa, trots att jag skulle få träffa en av mina älsklingsförfattare och få böcker signerade. En sådan chans kommer inte så ofta.

Resan började efter ungefär två timmars sömn, varav hälften var ångestladdad halvslummer. Den vettiga delen av min hjärna sa att jag var löjlig, det var ju bara ett dygn. Jag skulle få träffa Jim, och jag skulle snart komma hem igen. Vi skulle bo hos Johans mor där vi bott förut, och allt skulle gå bra, jag hade inget att vara orolig för.
Dock vet alla som har Aspergers syndrom att det inte är så enkelt. Ärligt talat så är det en jäkla pärs att ta sig från en trygg miljö till en otrygg sådan, såsom en resa. Jag började få ångestkänslor av att börja packa, jag är nästan oförmögen att komma underfund med vad jag behöver och vad jag ska ha med mig. Hur mycket jag behöver, för jag ville inte packa för mycket. Lägg till resplaner, att ordna för katterna och vår fina kattvakt, ordna mat eftersom vi är fattiga och veggisar samt att fundera över vilka böcker vi skulle ha med så höll jag på att bryta ihop.
Detta är svårt att förklara, och för folk på utsidan svårt att förstå. Tryggheten spelar en sådan oerhörd roll för oss aspiesar, och vetskapen att hemmet fortfarande finns gör inte det svåra lättare att hantera. Dock var detta något jag verkligen ville uppleva så jag tvingade mig själv att fungera och komma iväg.

Den bästa delen av resan var också den svåraste för mig: elddopet på SF-bokhandeln. En sak som ofta talas om när det kommer till personer med Asperger är intryck och filterlöshet. Det innebär att en folksamling upplevs lite olika mellan en person med Asperger och en ”vanlig” person. Den ”vanliga” personen blir trött och intrycksmättad, men aspien blir trött på ett lite annat sätt. Jag upplevde ett tryck, både fysiskt och psykiskt. I huvudet kände jag ett tryck, det kändes som att det var fullt, att det snart inte gick att stoppa in mer. Jag kände också ett tryck utifrån, av alla människor som var så nära mig. Alla röster, all närvaro gav mig en känsla av klaustrofobi, som att vara instängd och inte komma ut. Allt detta var blandat med nervositet och spänning inför att träffa en författare som jag beundrade och som inspirerar mig och mitt skrivande. Mina nojor över om jag skulle våga säga något eller inte blandades med pirrig förväntan och känsla av en chans på miljonen. Hur många böcker var det nu vi skulle få signerade, hur många skulle jag hålla reda på? Just det vi skulle också få vår vän F:s böcker signerade, eftersom hen inte kunde komma! Att säga att det var fullt i mitt huvud skulle ha varit en underdrift.

Efter att ha fått gå två vändor i signeringskön på grund av min glömska och intrycksöverladdning så hade vi i alla fall fått böcker signerade och fått prata med Jim. Vid det här laget hade jag svårt att gå och röra mig runt i den folktäta lokalen och knuffade ner saker från hyllor. Johan hade redan fått ta hand om mig minst en gång därinne på grund av att jag glömde böcker och vi var båda trötta och hungriga. Efter att ha ätit på restaurang tog vi oss hem till Essingen och pustade ut. Även om jag var orolig över hur jag skulle sova i en annan säng och ett annat rum trodde jag att jag skulle vara tillräckligt trött för att somna direkt. Så blev det inte, för min hjärna satte igång på den högsta hastigheten den orkade för att behandla allt som hade hänt. Jag låg vaken och och kände min hjärna snurra och funderade på om jag skulle orka sova eller inte. Till slut somnade jag uppenbarligen eftersom jag vaknade.

Nu återstod resan hem och vi längtade bägge hem till katter och vår egna säng. Signerade böcker med? Check. Mat med? Check. Kläder med? Check. Vi tog farväl och gick till bussen.
Vid det här laget kan det var bra att skriva något om alla intryck jag får av en stad som Stockholm. Alla människor som rör sig, all trafik, alla ljud. Alla gator jag inte hittar på men ändå måste navigera på. Att komma från Gotland och försöka greppa kombinationen buss-tunnelbana-pendel-båt var näst in till övermänskligt, i alla fall för mig. Det var när vi steg på pendeln och satte oss som min värld föll och all stress och alla intryck flödade över. Vi hade nämligen med oss en kasse mat. Mat och kaffe som vi skulle ha på båten, och den stod kvar på perrongen. Jag hade glömt den.
Detta kanske inte skulle vara en sådan stor sak för vilken annan person som helst, det var inget direkt dyrbart i kassen. Allt det viktiga var med oss och det var inte många timmar kvar tills vi kom hem eller hur? Nej det ”borde” inte vara en sådan stor sak, men för mig blev det den omtalade tuvan som stjälpte ett dåligt packat lass.

Det började under ett snabbt meningsutbyte, en hint av irritation hos min älskling över den glömda kassen och det var kört för mig. Innan jag hann reagera eller koppla in den rationella delen av hjärnan kom ångesten och skuldkänslorna med stålhättade kängor och stampade. Innan jag förstod vad som hände hade tårarna kommit och känslan av att vara en totalt värdelös människa tog över. Jag kunde inte lyckas med något, glömde böcker till signeringen och jag var tydligen för hopplös för att kunna komma ihåg något så enkelt som en matkasse. Det som dock skrämde mig mest var tanken att Johan skulle bli arg och besviken på mig för att vi saknade vår mat, att det var mitt fel.
När jag nu tänker tillbaka är det svårt att med simpla ord beskriva min ångest vid det tillfället, svårt att förmedla hur det kändes. Jag var så trött, under drygt två dygn hade jag sovit högst 5-6 timmar, och inget av det hade varit effektiv sömn. Alla ännu osorterade intryck av en storstad och en fullpackad bokhandel brottade ner mitt förnuft och fick mig att bryta ihop. Jag minns att jag gråtande sa att jag ville hem, det var nästan som om jag var ett barn igen och ville gå hem. Jag var trött på allt jag inte kände igen, var trött på att vara på ett ställe som berövade mig min förmåga att minnas saker, att fungera.

Detta handlade inte så mycket om att vi inte hade mat med oss, utan det var en kombination av att dels hade Johans mamma köpt och bidragit till maten vi hade, och dels att kassen stod där ensam utan oss. Av något skäl var det en jättejobbig tanke att en del av vår packning var kvarglömd. Dessutom ångesten över att vi hade slängt bort mat, vilket är något av en synd i mina ögon.
Lång historia kort, en överladdad aspie satt och grät på pendeltåget. Om Johan hade varit en sådan person som inte förstod och som blev arg skulle jag nog ha försökt att skada mig själv på något sätt. Som det var fick han mig att dra ihop skärvorna av mig själv och återfå kontrollen. Till slut kom tanken att kassen med mat och kaffe kanske kunde komma någon annan till del, någon som behövde den. Den tanken hjälpte, speciellt sen vi sett så många som tiggde på gatorna i Stockholm, den lilla tid vi var där.

Väl på båten fick vi byta upp oss till vilstolar, eftersom barnskrik och mängden passagerare frestade på mina slitna nerver ännu mer. Men vi var på väg hem, det var det viktigaste. Hem till katterna, hem till sängen, hem till det trygga med signerade böcker i bagaget.

Jag kommer aldrig att få veta vad som hände med kassen, men jag hoppas att den kom någon hungrig till del. Kanske slutar detta som en berättelse, den som lever får se.