Tysta överenskommelser

Dolda gränser
övertramp straffar sig
kärlek briserar

Något som jag har funderat på sen jag insåg att jag var poly är tysta överenskommelser, och hur de ställer till problem i relationer. Med tysta överenskommelser så menar jag allt som är outtalat mellan parter i en relation. Ett exempel är otrohet, och vad det innebär för olika personer.

Det kan inte undgå någon att företeelsen otrohet har tjänat som bränsle för berättelser i alla tider, allt från böcker, filmer, pjäser och skvaller. Det verkar som att löftena i kyrkan inte riktigt håller, då det gång på gång sker svek mellan tvåsamma par, ibland mer som regel än undantag. Så varför händer detta?

Min gissning är dessa tysta överenskommelser, att önskemål och regler aldrig uttalas utan ses som självklart för var och en. Bara det faktumet att det är en relation ska räcka för att den utstakade stigen skall följas tills döden skiljer er åt, och när någon avviker kommer det ofta som en stor chock. ”Men vi är ju ihop…”
Inom den ”vanliga” världen där två heterosexuella personer bildar en tvåsamhet så ses sex ofta som den enda formen av otrohet, men det kan även innefatta riktiga känslor som inte sällan leder till att relationer bryts upp och börjar på nytt. Problemet är dock att synen på vad sex och svek är skiljer så mycket från person till person, det kan vara alltifrån beundran av en annan till kyssar till penetrativt sex. Dessa olika åsikter och värderingar kommer sällan upp i en relation förrän en av parterna har svikit och blir underrättad om regelöverträdandet.

Att bli sviken av någon en älskar är en hemsk upplevelse, och såren kan ta lång tid på sig att läka. De flesta är överens om att ärlighet och öppenhet är viktigt i ett förhållande, men hur ofta efterlevs det? Hur många monogama par sätter sig ner och pratar om vad de vill ha ut av relationen och vad de upplever som otrohet och svek?
Jag skulle nog gå så långt som att påstå att även här styrs vi av normer och regler som samhället sätter upp för oss. Redan innan relationen har ingåtts finns det sätt att gå till väga för att ”fånga” en individ som vi vill ha, alltifrån klädval och avancerat flörtande till träffar och hur mycket sex som är ”lagom” för att inte verka slampig. Vad värre är, många har redan drömpersonen i huvudet och ser knappt människan framför dem.
Så när relationen väl blivit av så går bägge in i det med förutfattade meningar om vad den skall innebära och vad slutdestinationen skall vara. Ett uttryck som jag stött på är relationstrappan, som kan översättas med ”detta skall förhållandet mynna ut i annars är det inte värt besväret.” För många är det giftemål och barn, och om någon av dessa fallerar slutar det ofta med separation och nya försök med nästa person som verkar lovande.
I denna bild av förhållanden så ingår inte otrohet, och genom tårar och svordomar svär vi att personen som vi älskade för fem minuter sen är hemsk och fruktansvärd och att kärlek är smärta och lidande.
Dags att slänga ut den före detta partnern och satsa på nästa efter veckor av tårar, glass och ömkliga sånger.

Hur kan detta undvikas?
En bra början, enligt mig, är att ta Disney-bilden av förhållanden och slänga på soptippen. Glöm lycklig i alla sina dagar och fundera över vad just du vill ha ut av en relation. Ingår giftemål, barn? Sammanboende eller särboende, gemensam budget? Vad är otrohet för just dig, vad är dina egna gränser? När du kommit på dem kan du förmedla dem till den du tycker om. Den personen lär ha egna idéer om vad som utgör förhållande och trohet.
Uppenbarligen fungerar inte tvåsamheten som en sköld mot svikna löften och förväntningar. Bara att ingå i ett par räcker inte för att bägge skall vara överens om vägen fram. Om en av er anser det vara otrohet att kyssa en annan och en av er ser samlag som den yttersta gränsen så har ni problem.

Jag säger inte att svek bara händer inom den tvåsamma världen. Flersamma upplever dem också, vi är inte mer än människor trots allt. Dock är synen på otrohet lite annorlunda mot den ”vanliga världen” där sex med andra utgör det stora hotet mot relationen, flersamma tenderar att se svikna överenskommelser som otrohet och det handlar inte alltid om sexuella relationer med andra.
Skillnaden här är, för mig, att polys funderar mer på vad de vill ha och behöver och förmedlar det. Det är färre saker som är outtalade, färre tysta överenskommelser.

Oavsett relationsform, låt inte orden öppenhet och ärlighet bli tomma och betydelselösa utan använd dem. Prata om förväntningar och gränser, och försök att respektera varandras sårbarheter och komplex.

Låt det tysta bli ljudligt och om broarna brister och smärtan kommer, skriv inte av relationen direkt. Det kanske finns saker värda att spara, om inte gå vidare. Alltid har du lärt dig nånting, om världen och om dig själv.

Annonser

En reaktion på ”Tysta överenskommelser

  1. Jag har ju sagt förut att Dina ord många gånger fungerar som ögonöppnare för mig. Så även denna gång. Eller mer som tankeställare, kanske?
    Nu vill jag inte riskera att dominera kommentarerna här, med att torgföra mina tankar i ämnet (de skulle bli rätt långdraget kan jag säga), utan nöjer mig med att tacka för Din förmåga att sätta ord på Dina tankar. Och även tillägga att jag är med på Ditt resonemang.

    Tack Johanna Patrik

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s