Jag är trött på hat

Idag är det 1:a maj och jag tänkte skriva lite om hat och varför jag är trött på det.

Jag som alla andra uppfostrades till att se nyheter som en nödvändighet, det var viktigt att ”hänga med” om vad som hände i världen. Vi fick till och med ”test” på Samhällskunskapen, på hur bra vi hängde med och följde nyheterna. Det som visades på tv var sant och sågs som information.

Nu när jag blivit vuxen så har jag insett det falska i detta. Det var inte sant att nyheterna på tv var sanna, utan de är vinklade och visar bara delar av händelseförloppen. Som jag ser det så strävar nyheterna efter att trubba av våra sinnen och vår empati. Vi ska bli så vana och blasé av att se våld och lidande att vi inte blir upprörda, för uppgivna för att kunna göra något åt allt elände. Så först slutade jag se på nyheterna och sen på tv-programmen i allmänhet. Jag väljer mina källor, ”hänger med” lite i taget.

Men jag kan säga detta; jag är trött på hat och brist på empati. Jag är trött på att läsa om folk som drunknar i havet i sina försök att ta sig till ett bättre liv. De riskerar sina liv för att trotsa de gränser som EU bygger upp.

Jag är också trött på all avsky och fientlighet mot de som kommer hit och söker arbete men degraderas till tiggeri. Dessa människor är innanför EU:s gränser, de är inom samma union som vi. Skillnaden är att de får kämpa varje dag för att försörja sig själva och sina familjer. De är inte rika, de är inte ute efter att snylta på vårt välbärgade land. De försöker överleva, som vilken annan människa som helst som är så utsatt. EU-medborgare, varav många är romer, kommer hit i jakt på ett bättre liv. Sitta och tigga är inget som rika människor gör, det är en sista utväg för fattiga människor som är nere på botten. Vi bemöter det på olika sätt, många med empati och vilja att hjälpa men många andra med hat, våld och förföljelse.

Jag har funderat länge på vad som gör folk så upprörda då de ser en person sitta och tigga. Ett skäl tror jag kan vara att det är en sådan tydlig fattigdom. Det är inte en utsatthet som fint passar in i treenigheten arbetsförmedlingen – soc – försäkringskassan, utan den är där utanför affären eller på gatorna. Där i vårt ansikte, och vi måste hantera det på något sätt. Ett sätt är tydligen att demonisera utsatta individer, dela upp människor i ”vi och dom” så att vi kan avskärma oss från lidandet. Det är klart bekvämare att se dem som snyltare och dagdrivare, speciellt romer eftersom de länge har haft rykte om sig att vara opålitliga, tjuvaktiga och lata. Det är argument som hatiska människor har använd i hundratals, närmare tusentalet år för att driva bort en fattigdom som gjorde deras liv obekväma.

En gång i tiden ansåg folk att fattiga och utstötta människor förtjänade sin lott. Det var Guds mening att de skulle vara i den situationen, precis om det var meningen att rika personer skulle ha allt överflöd. Jag behöver väl inte säga vilken av grupperna som kom på det? Nu, 2015, är vi fortfarande där. Knappt något har förändrats, människor blir fortfarande förföljda och förnedrade. Fortfarande verkar synen att de förtjänar det finnas, och detta måste få ett slut. Det finns inget ”förtjänande av lidande” det handlar enligt mig enbart om ett lotteri. Vissa hamnar på ett bra ställe vissa hamnar på ett dåligt ställe. Det är ingen hemlighet att de dåliga ställena ofta är skapade av rika västerländska länder och regeringar, på grund av lättillgängliga resurser och billig arbetskraft. Detta används sedan för att ytterligare förstärka ”vi och dom” för att underlätta förtryck.

Vi är alla människor och vi borde hjälpa varann. Jag skrev i ett tidigare inlägg att vi inte ska se fientlighet som rädsla, men i det här fallet tror jag rädsla spelar in. Vi vill inte prata om det, men det finns en röst i oss som viskar ”det kunde ha varit du”. Det hade kunnat vara du som fick tigga ihop pengar till mat, det kunde ha varit du som fick din tältplats nedbränd för att idioter anser att du inte borde finnas. Du hade kunnat sitta på härbärget i Axelsro och bli hotad till livet. Det kunde varit du som var oönskad och den enda hjälpen du kunde få var en biljett till fastlandet. Till en annan plats där de inte vill ha dig. Skulle du vilja ha det så?

Jag är trött på att se utsatta människor förföljas och skadas, jag är trött på att människor i vårt välbärgade land sitter på sina feta rumpor och klagar över att fattigdomen stör deras perfekta liv. Förbud och biljetter till ”någon annanstans” löser inte problemet, det flyttar det bara till en annan plats, ur vårt synfält. Vi kan inte bara vända ryggen till och hoppas att problemet försvinner. Folk dör hela tiden, både i vårt land och utomlands, av svält och hemlöshet. Vi kan inte bygga höga murar och hoppas att horderna av desperata människor vänder sig någon annanstans. Det finns inget ”annanstans”, vi har bara en planet. Nationsgränser är bara något vi har kommit på och ritat upp, de fanns inte där från början. Länder är fiktiva konstruktioner som vi använder för att skapa ett ”vi och dom”. Vi använder dem för att stänga ute alla vi inte anser höra till, och utkämpar krig för att erövra mer mark och resurser.

När det började dyka upp personer utanför affärer här på ön var det en omskakande upplevelse för mig. Det var en helt ny sak och jag visste inte hur jag skulle hantera det. Som högkänslig och autist försökte jag först inte se dem, men jag insåg snabbt att detta inte skulle försvinna, detta handlade om människor som sökte hjälp. Då kunde jag inte titta bort längre, och något hände. När jag gjorde en ansträngning att se dem, hälsa och ge lite pengar så blev obehaget mindre. När jag lär mig mer och mer om deras situation blir jag mindre tolerant mot människor som ser dem som snyltare och ohyra. Jag vill inte ha sådana personer i min närvaro, jag vill omge mig mer öppna och hjälpande personer.

Byt ut hatet mot kärlek, byt ut kyla mot empati. Det finns alltid sätt att hjälpa, om så bara lämna lite pengar i en kopp eller donera till ett härbärge. Se till att göra världen lite bättre, var inte en av dem som bränner ner tält eller talar om förbud. Fattigdom är inget brott, det är en utsatthet.

Gränser är fiktiva, människor är verkliga. Det är dags att börja hjälpa, lämna hatet och fördomarna bakom oss och se människorna framför oss.

Det är hög tid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s