”Du förtjänade det”

Jag minns dina slag
hur du gjorde mig maktlös
jag överlevde

Triggervarning: Våld i familj, alkoholberoende

Alla växer vi upp någonstans, en geografisk punkt på en karta. Vägar, hus, bilar. Skogar, hav och gräsmattor. Min barndom växlade mellan asfalt och skog, villaparkett och sandstränder. Kärlek, ensamhet, utsatthet och våld. Att bli slagen är att bli maktlös, och när det händer ett barn är det ännu värre. Dessa små individer är maktlösa redan från början. Utlämnade till vuxna i närheten, även till de som kallas föräldrar.

Jag växte upp i en villa i ett villaområde söder om Visby, vid namn Vibble. Det låg nära Kneippbyn som många turister känner till, men också Fridhem och Högklint. Jag lekte mycket ute och med vänner, var nere vid havet och i skogen i närheten. Nu när jag ser tillbaka så ser jag verkligen värdet i bostadsområdet jag växte upp, nära stad och skogsmiljö, hav och spännande klippor. Jag tror att jag växte upp i en medelklass, men det var inget jag tänkte så mycket på då. Vår familj utgjordes av min syster, mig och våra föräldrar. Vi bodde i en villa och båda föräldrarna jobbade, men jag minns knappt min mors yrkesverksamma liv. Hon hade pensionerats när jag kom högre upp i skolan, ett minne jag har är att hon lagt sig tillrätta i sängen och önskade oss en fin dag när jag och pappa åkte iväg på morgonen. Vi hade pengar och mat, och vad jag märkte inga betydande ekonomiska problem trots att jag tror att min mor tjänade mindre än min far. Jag hade inte många vänner, men några och vi var väldigt nära varann. Jag sa då och jag kan nog säga det nu, det var tack vare mina vänner som jag blev så hel som jag blev. Det hade varit ännu svårare om jag hade varit totalt ensam.

Mitt förra blogginlägg handlade om tillitsproblem, och jag nämnde min uppväxt. Att jag och mina föräldrar grälade mycket, och så var det. Jag minns flera härliga saker också från min uppväxt, till en rätt stor del var det en väldigt vanlig uppväxt. Dock är en hel del målat i bläck, svarta minnen som fortfarande gör ont. De ständiga grälen mellan mina föräldrar, den spända stämningen som låg som ett lock…det är svårt att förklara för någon som inte varit där. En sak som detta gjort är att jag knappt kan hantera höjda röster och gräl. Jag blir ett litet barn igen, hopkrupen för att skydda mig mot slag, skydda mig mot min egen far. Hans skäl till att skrika och slå mig var att ”det var inget annat som funkade med mig.” Min mors motivering var att jag hade förtjänat det, jag vet inte för vad. Jag vågade aldrig fråga.

När jag tänker tillbaka så minns jag farstun och min fars stora mörka gestalt över mig, hans vrede och maktbehov. Ärligt talat, hur är en person funtad när den får bekräftelse av att slå sitt eget barn? Jag visste inte då vad jag gjorde för fel, och jag vet inte nu. Kanske var det min autism, att jag inte var som andra barn. Autistiska personer är inte som andra, vi har andra sätt att ta in och tolka världen. Det var kanske andra skäl men det är egentligen inte viktigt nu, det som är viktigt är vad som hände och hur jag låter det styra mig nu.

Villaområden är speciella omgivningar, det är en viss slutenhet och en speciell mix av att visa och dölja. Visa den fina gräsmattan eller bilen, dölja sociala och äktenskapliga problem. Eller alkoholberoende. Allt döljs bakom fina fasader och status, och så var det hos oss. Det dåliga jag minns var mobbing, både fysisk och psykisk misshandel hemma samt alkoholberoende. Nu när jag skriver detta så inser jag att jag faktiskt levde med minst en alkoholist. Mina föräldrar var ofta på systemet och gjorde även eget vin. Jag misstänker, nu när jag tänker tillbaka, att det var ett sätt att slappna av och att fly. Fly från ett liv som hade låst sig, som inte funkade. Att stänga av och slippa se in i sig själva och erkänna att det var längesen kärleken bodde här. Det var lättare att blunda och fortsätta ännu en dag.

En sak som frustrerade min far tror jag var mina problem med matte. Jag har självdiagnostiserat mig med dyskalkyli, jag har väldigt stora svårigheter med matte och räknande men även med att översätta kartor till verklighet, se logiska följder och så vidare. Min far hade varit mattelärare och rektor och han hade ganska stora krav på att hans barn skulle göra bra ifrån sig i skolan. Jag har minnen av att jag sitter och gråter och han försöker slå in matten i huvudet på mig, ibland bokstavligen. Detta gjorde det inte lättare i skolan heller, vilket har lett till ett stort mattespöke hos mig. Jag minns också hans och min systers läxläsande, som höga röster innanför en stängd dörr.
Vad jag vet var min syster den som försökte passa in, försökte vara duktig. Jag kan säga så här – jag är glad att hon kom ut i ett stycke.

I min familj pratade vi inte om svåra saker, vi höll tyst om dem. Tydligen var det inte nödvändigt att prata och lösa konflikter utan det var tydligen bättre att gräla om dem istället. Jag gjorde mitt bästa för att försvinna in i böcker, medans mina föräldrar diskuterade över matbordet och tv:n stod på med hög volym eftersom min far ville höra nyheterna. En sådan miljö är jobbig för vem som helst, och för en autist är det sju resor värre.

Jag har bra minnen av samvaro med mina föräldrar, som när jag och min far gick promenad runt Tofta strand, eller vi satt på en sten på ängen och lärde oss om fåglarna; när jag och min mor klädde granen, eller jag satt och såg på när hon bakade eller lade patiens framför tv:n så finns det mycket jobbigt också. De dåliga minnena tränger undan de bra, men jag försöker hålla kvar dem. Jag minns att jag kom hem sent på kvällen och min mor satt och sov i ena fåtöljen framför tv:n med ett vinglas lutande i ena handen. Ibland satt min far där, eller så var han inne vid datorn och tittade på Gud vet vad. Jag ville inte veta, jag smög upp till mitt rum och gömde mig i min egen värld.

Det finns två sätt att hantera missbruk och beroende i unga år. Antingen tar en avstånd från allt vad sådana substanser innebär, eller så tar en efter. Jag växte upp med alkoholnorm precis som många andra. Mina föräldrar var, vad jag kan bedöma i alla fall, duktiga konsumenter av alkohol. Jag märkte aldrig att den påverkade deras dagliga liv, vi behöll vår standard. Dock fanns alkoholen alltid där, alltid närvarande, och den tillhörde den magiska vuxenvärlden som barn vill tillhöra. Fest för mig betydde alkohol och att dricka tills jag blev full. I sena tonåren gick jag ofta på krogen och kom hem sent, och mina föräldrar reagerade sällan. Ett starkt minne jag har är att jag kommer hem, jag minns inte tiden men det var sent. Jag hör mina föräldrars röster från köket, men jag vågar inte gå dit. De grälar inte utan de verkar prata, min far frågar hur min mor kan vara säker, och hon säger med en låg och nästan elak röst att hon (vet inte riktigt vem hon syftade på) hade givit sig av och det kunde han också göra, hon brydde sig inte. Min far frågade igen hur hon kunde veta men vid det laget hade jag gått upp. Jag var rädd att gå in och se…vad? Jag vet fortfarande inte.

Men tillbaka till de arga rösterna. Mina föräldrar pratade, men ilskan och vreden fanns alltid där under ytan. De verkade bara ha olika nivåer av gräl och det har givit mig en skev bild av diskussioner och höjda röster. Jag går direkt in i undergivenhet, försöker krypa ihop och skydda mig mot slag och maktutövande. Det finns ingen logik till det, det är bara instinkt. Jag skiljer inte på höjda engagerade röster och aggressiva röster, för mig är de likadana. Detta är något jag ständigt arbetar med, och jag försöker bli bättre på att argumentera och diskutera men det är svårt. Så mycket undergivenhet och utsatthet ligger inprogrammerat i mig sen barndomen. Länge var diskussion och gräl samma sak för mig.

Kanske kan jag börja närma mig detta nu, steg för steg, minne för minne. Gå tillbaka till den gråtande lilla flickan och ge henne en kram, säga att det blir bättre. Då klarade jag av dagarna genom att trycka undan allt det jobbiga, alla hemska känslor. Om jag släppte ut dem för mycket skulle jag drunkna i dem, så jag bad knappt om hjälp när jag mobbades, berättade för få om mina hemförhållanden. Mitt skrivande blev en ventil för mig, där kunde jag få ur mig hemska och jobbiga tankar utan att behöva berätta dem. Jag tänkte att en dag kommer jag ut härifrån, en dag får jag bestämma över mitt liv. En sak var säker, jag skulle aldrig tillåta någon att slå mig igen.

Barn är utsatta och maktlösa, utlämnade till vuxna i deras närhet. De som kallas föräldrar…bakom villafasaderna hörs tysta skrik och smärtan lämnar röda spår. Jag kommer alltid att bära mina ärr.

Men jag överlevde.

Annonser

3 reaktioner på ””Du förtjänade det”

  1. Starkaste hittills. Har Du inte läs hens blogg förut så ska Du kära det denna gång. Jag beundrar denna människa alldeles oerhört och vet och också att jag är jobbig för hen när vi umgås. Jag är en känslomänniska som är väldigt dålig på att ta hänsyn till andra när jag blir exalterad. Jag höjer rösten, jag blir dominant och tänker på det alldeles för sent.
    Tanklös när jag är i hens sällskap.
    I sammanhanget måste jag även kommentera att jag beundrar Johan​ för hans omtanke, förståelse och kärlek för och till Johanna Patrik​!

    Liked by 1 person

  2. Ping: Roller Derby | En Välklädd Queer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s