Den vuxna ensamheten

Sfär av ensamhet
tyst rum där inget händer
vuxen ensamhet

Det är vissa saker med att bli vuxen som är svåra, och en av dem är att bryta ensamhet. Som barn och ungdomar skaffar vi lättare vänner, det liksom händer av sig själv. Även en ensamvarg som jag lyckades ha vänner. Vi är omgivna av människor, många kontaktytor som leder till samtal och senare vänskap. Det kan vara något så enkelt som gemensamma intressen eller delad favoritartist som började en vänskap som i många fall kunde leda till långvarig gemenskap. Den vuxna ensamheten är ett helt annat djur…

På många sätt var det lättare som yngre när en hade skolan som ram och forum för att möta andra. Den dagliga kontakten underlättade vänskap och umgänge. Som vuxen är det en annan sak, för att skaffa vänner krävs det vänner. Stället att finna människor en har något gemensamt med är inte sällan på någon form av arbete, och ribban är högre. Kanske på grund av att många har åtaganden som de inte hade under tonåren; familj, arbete och sociala aktiviteter som tar mycket tid. Det är inte längre så enkelt att kolla med familjen när en ska äta eller vara hemma utan kalendrar skall kollas, saker ska vägas mot varandra i fråga om tid och kraft.

I Sverige finns det idag många klyftor, och en väldigt tydlig är den mellan dem som har arbete och de som inte har det. Jag brukar dela in folk i olika kaster och de som har lyckats få fast jobb och stabilt liv är en kast vida förbi min. Nu talar jag dock inte enbart om pengafrågan utan även om det sociala och chansen att träffa andra homo sapiens som kan motverka en jobbig ensamhet. Speciellt som jag inte har barn eller full sysselsättning, det innebär att jag har mer tid än andra. Jag har många gånger upplevt, när jag tagit steget ur min trygghetszon och frågat om en person skulle vilja träffas, att personen ifråga inte har tid eller möjlighet. I dessa fall känner jag också att det på något sätt är underförstått, att en borde veta det. Problemet är dock att jag som aspie inte alltid förstår sådant här, även om jag försöker. Ensamheten sluter sig som en rustning runt mig och mitt annorlunda sätt att se på världen och människorelationer gör det nästan omöjligt att få och behålla vänner. I många fall slutar det med frustration, tårar och en sten till i muren. Varför försöker jag när det bara slutar på samma sätt, varför är människor så svåra att förstå, vad gjorde jag för fel denna gång?

Precis som vänner ger fler vänner ger ensamhet mer ensamhet. Den skapar en sällskapshunger som skrämmer bort andra, detta förstärks i mitt fall också av autismen. När ännu ett försök till vänskap misslyckats så blir det ännu lite svårare att försöka igen, vad är meningen egentligen? Det är inte konstigt att många med autism blir isolerade och ensamma. De har helt enkelt givit upp idén att skapa band till någon, det gör för ont. Så många sociala koder, så många sociala feltramp. Bara en sådan enkel sak som fika på jobbet kan vara jobbig för en med Aspergers syndrom. Många ser inte poängen med det, varför sitta och fika och prata skit när en kan jobba? Den inställningen gör många ”normalstörda” väldigt misstänksamma och kan leda till problem på arbetsplatser. Att ses som en kuf gör det inte heller lättare att skaffa vänner. För egen del brukar fika och dylika aktiviteter också skapa konflikter i och med att jag är vegan, det blir tröttsamt att igen och igen förklara och igen och igen bli ifrågasatt. Det är lättare att inte vara med, vilket spär på ensamheten.

Ensamhet och autism gör inte flersamhet lättare heller, precis som en ofrivillig singel undrar hur andra som finner kärlek gör så undrar jag hur folk lyckas hitta och underhålla flera relationer. Det verkar gå så bra, de problem som dyker upp löses och alla har ”de rätta” känslorna. Detta känns ibland fjärran för mig, när jag samlar ihop bitarna efter ännu ett försök till vänskap eller relation. Ännu ett tillfälle när jag inte förstått eller tolkat signaler rätt. Den välbekanta smärtan på sitt välbekanta ställe och en känsla av att det är lika bra att ge upp. Detta känns svårt att skriva eftersom jag ser så många fördelar med poly också. Dock är det med poly som vilket annat sätt att ha relationer det krävs arbete och bra förutsättningar. Jag kan gissa att de människor som verkar ha det problemfritt inte har autism, och de har det heller inte så problemfritt som det kan tyckas från utsidan.

Det är dock svårt när ens huvudsakliga kontakt är över nätet och i text där människors beteenden och signaler inte alls är förståeliga eller hanterbara. Jag tror också att icke-autister är förvirrade över mönstret hos en autist, det är mycket som inte går ihop vilket inte underlättar. Lägger en dessutom till självdestruktivitet och tillitsproblem så går skalan upp till elva.

Det krävs färdigheter att umgås med människor, och ju längre ensamheten pågår desto sämre blir sagda färdigheter. Finns det inte bra färdigheter så skapas inte vänskaper på samma sätt längre, ribban ligger högre.

Ni får ha tålamod med mig, för jag vet inte hur jag ska göra. Jag förstår att det inte är lätt att se men jag anstränger mig varje dag. Ni har ingen aning om hur mycket bränsle det går åt…underlätta för mig. Jag strävar efter att bryta min vuxna ensamhet men jag behöver hjälp.

Dags att resa sig från golvet och försöka igen….

Annonser

En reaktion på ”Den vuxna ensamheten

  1. Ping: Gräset bortom horisonten | En Välklädd Queer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s