Så otroligt tacksam

Jag är så tacksam
för er fina acceptans
av mitt sanna jag

Det finns personer på hbtqia-spektrat som kommer ut för familj och vänner och finner sig utstötta och utslängda på gatan. En stor del av alla hemlösa ungdomar har blivit utestängda från familj och hem på grund av deras, enligt deras familjer, avvikelse. Det finns dem som förlorar människor de älskar eller blir utsatta för grymma ”conversion-theraphies” för att bota dem. För min del har jag mötts av kärlek, förståelse och acceptans och jag är evigt tacksam och förvånad. Ni ger mig mod att fortsätta upptäcka mig själv.

Jag ska vara ärlig, jag väntar fortfarande på fallande skor. Jag har svårt att förstå och verkligen tro på att mina närmaste ska stanna kvar om den största utmaningen i mitt liv sker och jag skulle inse att jag är en transman. Än så länge har jag mötts av kärlek och förståelse, och en vilja att lära mer. Människor i min närhet är nyfikna och glada för min skull, och är måna om att ge mig rätt pronomen och uppmuntra mitt sökande. Bara en sådan sak som att jag har fått två smeknamn: JP och Joppe, smeknamn som baseras på min självvalda identitet gör mig mycket glad, rentav bortskämd. Förtjänar jag verkligen detta stöd, när jag tidigare i livet kämpat bara för att passa in? Är jag verkligen trans om jag blir så här accepterad? En känsla av att det går för bra förföljer mig, när ska jag vakna upp och finna mig ensam?

En anledning kan vara att jag insåg detta i vuxen ålder, samt att jag rensat ut bland mina vänner och behållit dem som stödjer och älskar mig. Jag ser ingen anledning att få bigotta idioter att acceptera mig, jag bröt med mina föräldrar för flera år sedan när jag inte orkade med dem längre. Sen dess har jag skapat min egen familj och det har fått mig att växa. Jag har inga illusioner om att mina föräldrar eller gamla vänner skulle acceptera mig: det skulle de inte göra och då har jag inget behov av dem. Troligen är detta lättare att göra i vuxen ålder än i tonåren, när en är beroende av sin familj för att bidra med hem och mat. Jag har mitt eget hem och köper min egen mat och ingen kan kasta ut mig på grund av min läggning.

Jag har dock som alla andra vuxit upp i vårt sektliknande samhälle, som kastade en blick på min nyfödda kropp och gav mig etiketten flicka på grund av mina könsdelar. Ingen fråga, inget utrymme för svängrum. Sen fortsatte samhället att forma och hjärntvätta mig tills jag trodde på det själv. Det är för övrigt otroligt, för mig, att ens identitet kan formas av ett snabbt ögonkast på icke-utvecklade könsdelar men ta flera år att förändra senare i livet. En könsutredning kan ta upp till två år och inkludera läkare, psykiatriker, psykolog och byråkrati i form av ändring av juridiskt kön. Allt detta på grund av ett snabbt ögonkast av en läkare eller sköterska. Det är otroligt för mig, precis som den eviga indelning i man och kvinna, rosa och blått som om det bara finns två sätt att vara människa.

Förändring sker och vi blir mer öppna för andra sätt att leva och vara. Om en ser bortom det kommersiella trycket i form av affärer och varor och till människorna så sker ifrågasättande och utveckling hela tiden. Frågor väcks och utmanas, och även om de slås ner har tankar väckts och kan dyka upp igen. Pridefestivaler dyker upp som svampar ur jorden och ord som intersex och intersektionalism blir mer och mer kända. Kraftfulla transpersoner bryter nya vägar internationellt och i Sverige blev detta tydligt när Saga Becker blev den första transkvinnan som vann en grammis för sin roll i filmen Nånting måste gå sönder. Enligt mig så är det otroligt viktigt med förebilder, människor som kommer ut och visar att det går. Laverne Cox, känd från TV-serien Orange Is the New Black, är i egenskap av svart transkvinna en viktig förebild för många icke-vita personer i hbtqia-spektrat – några som ofta är dubbelt osynliggjorda. Ett annat exempel är Caitlyn Jenner som alldeles nyligen gjorde sin debut på sociala medier som en vacker och stark transkvinna, ett bevis på att gränsöverskridande även kan ske sent i livet. Dessa människor är viktiga i det stora, liksom mer personliga hjältar är viktigare i det lilla. Människor som stöttar och respekterar och visar att de står bredvid en trots stora förändringar. Den acceptans jag mött som Patrik är otrolig och ger mig trygghet att fortsätta, att förändra. Kanske kan jag göra skillnad för någon som inte har det så bra som mig?

Så till er som är anhörig till en person som kommer ut: det viktigaste och mest kärleksfulla ni kan göra är att visa er kärlek och ert stöd. Det viktigaste är inte att ni kan alla termer eller att ni har tungan rätt i mun hela tiden: det viktigaste är att ni är där och inte överger personen i fråga. Det är otroligt skrämmande att tala om vem en egentligen är, speciellt när det handlar om sådana överskridande saker som trans eller intersex. Det är ett steg ut i intet med bara en förhoppning om att ens närmaste finns där att fånga en. Många finner sig ensamma, och förlorar fotfästet andra finner att luften bär att gå på. Jag är en av dem och jag är otroligt tacksam.

Tack.

Annonser

5 reaktioner på ”Så otroligt tacksam

  1. Men jag blir lite fundersam över att Du nämner Saga Becker och Caitlyn Jenner som transpersoner.
    Om de – eller vem det vara månde – har genomgått könskorrigering så är de väl förbi stadiet som trans. Nu vet jag ju inte hur just dessa personer gjort det.
    Jag har mycket kontakt med en kvinna som varit trans men nu sedan många år tillbaka inte är något annat än kvinna, eller som hon också benämner sig ex-trans.

    Gilla

    • En del skulle i det läget sluta kalla sig trans, visst, men många andra betraktar trans som en del av deras identitet permanent. För folk som så offentligt som Cox eller Becker kämpar för rättigheter och synlighet för transpersoner är det nog i praktiken omöjligt, för att inte tala om opraktiskt, att sluta kalla sig trans. Jag som cisperson gör mitt bästa för att vara en allierad, men jag kommer alltid ha ett utifrån-perspektiv medan en person som genomgått könskorrigering* har inifrån-perspektivet.

      Identiteten ex-trans är något jag nog inte själv har stött på tidigare, men jag tycker om den! Jag tror att valet mellan att kalla sig ex-trans kontra att fortsätta kalla sig trans hänger mycket på vad en själv lägger i just ordet trans. Är det att ens genus inte matchar ens kropp och hur en erkänns av andra? Då ligger nog ex-trans nära till hands när de sakerna är åtgärdade. Är det i stället att ens genus inte matchar det kön en blev tilldelad vid födseln? Då slutar en nog aldrig identifiera som trans.

      Liked by 1 person

  2. Som en allmän reaktion – jag blir bara mer och mer imponerad av Laverne Cox ju mer jag ser av henne! Hennes tumblr-inlägg angående folks reaktioner (överväldigande positiva, glädjande nog!) på presentationen av Caitlyn Jenner är helt underbart:

    ”But what I think they meant is that in certain lighting, at certain angles I am able to embody certain cisnormative beauty standards. Now, there are many trans folks because of genetics and/or lack of material access who will never be able to embody these standards. More importantly many trans folks don’t want to embody them and we shouldn’t have to to be seen as ourselves and respected as ourselves.”

    Liked by 1 person

  3. Jag vet inte riktigt var jag kommer att hamna, men som transperson så känner jag att jag skulle inte sluta kalla mig det. Även om jag skulle gå igenom en hel könskorrigering så skulle jag nog inte kalla mig ex-trans. Det har blivit en sådan stor del av mig, och jag kan inte lämna det bakom mig.
    Dessutom, om jag inte gör stora förändringar som folk ser, så skulle de bara anse att jag ”har kommit över de där dumma funderingarna och blivit normal igen”. Alternativt, om jag skulle ändra min kropp för att passa ett manligt genus och möta personer som inte visste om det, skulle de antagligen tänka att det var en man som hade vissa tokiga idéer om att vara kvinna (de skulle säkert bara se det binära i en sån situation) men kom över det. Det är kanske dumt att det spelar roll för mig men det gör det.

    Upp till var och en hur en benämner sig:)

    Gilla

  4. Själklart är det ju upp till var och en hur man vill bli identifierad och hur man benämner sig!
    Jag tog upp det för att just denna kvinna är så övertygad om att i hennes fall – och även hur hon betraktar sina medsystrar – så är trans ett passerat stadium i och med att könskorrigeringen är fullbordad anatomiskt. Det är förvisso en inställning som inte uppskattas av alla som genomgått operationerna som fullbordar korrigeringen. I hennes fall rör det sig med stor sannolikhet – om att ha kommit ”hem” i det binära seendet.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s