Så otroligt tacksam

Jag är så tacksam
för er fina acceptans
av mitt sanna jag

Det finns personer på hbtqia-spektrat som kommer ut för familj och vänner och finner sig utstötta och utslängda på gatan. En stor del av alla hemlösa ungdomar har blivit utestängda från familj och hem på grund av deras, enligt deras familjer, avvikelse. Det finns dem som förlorar människor de älskar eller blir utsatta för grymma ”conversion-theraphies” för att bota dem. För min del har jag mötts av kärlek, förståelse och acceptans och jag är evigt tacksam och förvånad. Ni ger mig mod att fortsätta upptäcka mig själv.

Jag ska vara ärlig, jag väntar fortfarande på fallande skor. Jag har svårt att förstå och verkligen tro på att mina närmaste ska stanna kvar om den största utmaningen i mitt liv sker och jag skulle inse att jag är en transman. Än så länge har jag mötts av kärlek och förståelse, och en vilja att lära mer. Människor i min närhet är nyfikna och glada för min skull, och är måna om att ge mig rätt pronomen och uppmuntra mitt sökande. Bara en sådan sak som att jag har fått två smeknamn: JP och Joppe, smeknamn som baseras på min självvalda identitet gör mig mycket glad, rentav bortskämd. Förtjänar jag verkligen detta stöd, när jag tidigare i livet kämpat bara för att passa in? Är jag verkligen trans om jag blir så här accepterad? En känsla av att det går för bra förföljer mig, när ska jag vakna upp och finna mig ensam?

En anledning kan vara att jag insåg detta i vuxen ålder, samt att jag rensat ut bland mina vänner och behållit dem som stödjer och älskar mig. Jag ser ingen anledning att få bigotta idioter att acceptera mig, jag bröt med mina föräldrar för flera år sedan när jag inte orkade med dem längre. Sen dess har jag skapat min egen familj och det har fått mig att växa. Jag har inga illusioner om att mina föräldrar eller gamla vänner skulle acceptera mig: det skulle de inte göra och då har jag inget behov av dem. Troligen är detta lättare att göra i vuxen ålder än i tonåren, när en är beroende av sin familj för att bidra med hem och mat. Jag har mitt eget hem och köper min egen mat och ingen kan kasta ut mig på grund av min läggning.

Jag har dock som alla andra vuxit upp i vårt sektliknande samhälle, som kastade en blick på min nyfödda kropp och gav mig etiketten flicka på grund av mina könsdelar. Ingen fråga, inget utrymme för svängrum. Sen fortsatte samhället att forma och hjärntvätta mig tills jag trodde på det själv. Det är för övrigt otroligt, för mig, att ens identitet kan formas av ett snabbt ögonkast på icke-utvecklade könsdelar men ta flera år att förändra senare i livet. En könsutredning kan ta upp till två år och inkludera läkare, psykiatriker, psykolog och byråkrati i form av ändring av juridiskt kön. Allt detta på grund av ett snabbt ögonkast av en läkare eller sköterska. Det är otroligt för mig, precis som den eviga indelning i man och kvinna, rosa och blått som om det bara finns två sätt att vara människa.

Förändring sker och vi blir mer öppna för andra sätt att leva och vara. Om en ser bortom det kommersiella trycket i form av affärer och varor och till människorna så sker ifrågasättande och utveckling hela tiden. Frågor väcks och utmanas, och även om de slås ner har tankar väckts och kan dyka upp igen. Pridefestivaler dyker upp som svampar ur jorden och ord som intersex och intersektionalism blir mer och mer kända. Kraftfulla transpersoner bryter nya vägar internationellt och i Sverige blev detta tydligt när Saga Becker blev den första transkvinnan som vann en grammis för sin roll i filmen Nånting måste gå sönder. Enligt mig så är det otroligt viktigt med förebilder, människor som kommer ut och visar att det går. Laverne Cox, känd från TV-serien Orange Is the New Black, är i egenskap av svart transkvinna en viktig förebild för många icke-vita personer i hbtqia-spektrat – några som ofta är dubbelt osynliggjorda. Ett annat exempel är Caitlyn Jenner som alldeles nyligen gjorde sin debut på sociala medier som en vacker och stark transkvinna, ett bevis på att gränsöverskridande även kan ske sent i livet. Dessa människor är viktiga i det stora, liksom mer personliga hjältar är viktigare i det lilla. Människor som stöttar och respekterar och visar att de står bredvid en trots stora förändringar. Den acceptans jag mött som Patrik är otrolig och ger mig trygghet att fortsätta, att förändra. Kanske kan jag göra skillnad för någon som inte har det så bra som mig?

Så till er som är anhörig till en person som kommer ut: det viktigaste och mest kärleksfulla ni kan göra är att visa er kärlek och ert stöd. Det viktigaste är inte att ni kan alla termer eller att ni har tungan rätt i mun hela tiden: det viktigaste är att ni är där och inte överger personen i fråga. Det är otroligt skrämmande att tala om vem en egentligen är, speciellt när det handlar om sådana överskridande saker som trans eller intersex. Det är ett steg ut i intet med bara en förhoppning om att ens närmaste finns där att fånga en. Många finner sig ensamma, och förlorar fotfästet andra finner att luften bär att gå på. Jag är en av dem och jag är otroligt tacksam.

Tack.