Den tabubelagda mensen

Ägd av samhället
kvinnor som vackra dockor
visas i reklamen

Jag finner det intressant att ett fenomen kan ses som fullt naturligt och samtidigt bli tabubelagt. Det jag menar är mensen och hur vårt samhälle ser på denna kroppsfunktion och vilka som anses ha den. Precis som barnafödande ses mensen som något som händer cis-kvinnor, och marknadsföringen ser ut därefter. Dock är inte kroppsfunktioner och genus samma sak, som den heteronormativa världen vill få oss att tro. Graviditet och menstruation är inte synonymt med att vara kvinna som samhällets aggressiva reklam inbillar oss, tvärtom borde de enbart ses som kroppsfunktioner och förutsättningar för att skapa liv oberoende av genus. Det borde inte vara så svårt.

Vi omges dagligen av saker som anses höra till manligt och kvinnligt, och en väldigt stor del av det är mensen. Jag har, precis som många andra, växt upp med faktumet att kvinnor har mens och att mensens inträde i mitt liv gjorde mig fruktsam och redo att få barn. Detta bekräftade mig som kvinna och min uppgift i samhället: att skaffa barn och skapa familj. Jag hade fått stämpeln ”kvinna” och det innebar uppenbarligen att jag var den födande av den binära ordningen. Det sågs som något bra, ett tecken på att ”jag höll på att bli vuxen.” Det var något som många flickor väntade på, ett steg in i vuxenvärlden, en milstolpe att uppnå. Samma sak hos pojkar som längtade efter skäggväxt och målbrottet. Nu när jag insett att jag är en transperson har jag börjat fundera på detta och insett att det inte alls hänger ihop utan det är något vi blivit formade att tro från innan vi kunde tala. Ska vi ta och peta lite på detta och se var vi hamnar?

I den heteronormativa världen ses genus, kön och kroppsdelar som samma sak. Få personer ifrågasätter detta, för dem är det självklart att de ses som kvinnor respektive män på grund av hur deras kroppar ser ut. Vagina och livmoder för kvinnor – penis och testiklar för män, det är självklart för många. Med detta kommer mensen, en blödning som sker när livmodersslemhinnan stöts ut tillsammans med det obefruktade ägget. Detta inträder i puberteten och upphör efter klimakteriet, ett faktum som ännu mer belyser den generella uppfattningen att mens är vad som utgör en kvinna. Slutar en person vara kvinna efter klimakteriet, på grund av att hon inte blöder längre och har förlorat sin förmåga att bära barn? Att bära barn och uppfostra är en familj är stora saker, men det skall inte utgöra en människas hela värde och uppgift i världen.

Detta blir ännu mer absurt i ljuset av transpersoner. Eftersom mens och graviditet enbart är kroppsfunktioner och inte en del av ens genus och identitet så innebär detta att även transmän kan ha mens och bära barn. Detta belyses väldigt bra i denna artikel där ett par väntar barn och får kämpa emot en otroligt dum byråkrati. Landstinget i Stockholm har inte system att hantera en man som är gravid och vården stod handfallna inför en verklighet som var främmande för den. Detta kommer sig av den totala övertygelsen om att enbart kvinnor kan bära och föda barn. Denna uppfattning, så etablerad i våra psyken och vår världsbild, ställer ofta till problem för transmän vars identitet kommer i konflikt med funktioner i deras kroppar.

Ett ytterligare problem är omvärldens dubbla syn på menstruation. Som jag nämnde tidigare så ses den både som naturlig och som något som skall gömmas undan. Många kvinnor finner en styrka i mensen och vägrar att tala tyst om en sådan självklar sak. Detta är jättebra och viktigt, speciellt i en värld som framhåller bröst och sex men gömmer undan funktioner som den månatliga blödningen. Kvinnor ses ofta som varor i samhället, undergivna och vackra, och överallt får vi se hur de ska vara det. De ska ha en tillrättalagd kropp som är till för andras njutning eller fördömande. Marknadsföringen av mensskydd handlar nästan uteslutande om att ”trolla bort” mensen, så att en kan fortsätta vara snygg och sexig. Ett annat exempel på detta är den stora frekvensen bröst som visas överallt samtidigt som den eviga diskussionen om amning fortsätter, ytterligare ett bevis på att kvinnors kroppar inte tillhör dem själva utan männen. Bröstens syfte blir visuell och fysisk tillfredsställelse för männen och inte för att föda nytt liv. Hur detta skall gå ihop med uppfattningen att kvinnor existerar för att skapa en familj det förstår inte jag.

Ett exempel på hur vårt samhälle reagerar på mens är kalabaliken på Instagram när Rupi Kaur från Toronto lade upp en bild på en fullt påklädd kvinna som låg på sidan i en säng, mellan hennes ben syntes en blodfläck. Instagram reagerade direkt och tog ner bilden, hävdade att den var stötande samt att den bröt mot deras regler. Rupi lade upp bilden igen men den försvann igen men kom upp efter några dagar tillsammans med en ursäkt från Instagram. Personen i fråga var fullt påklädd, till skillnad mot andra bilder på Instagram där kvinnor är halvnakna och fokusen ligger klart och tydligt på deras bröst. Så slutsats av detta: bröst är okej – mens är det inte.

Hur kan detta vara så motsägelsefullt? Varför göms vissa delar av kroppen undan, som smutsiga hemligheter och vissa framhålls som det enda som spelar roll? Hur skall transpersoner göra när de möter en dum och okänslig omvärld? Det som behövs är enligt mig ett separerande av kropp, genus och kön. Vi måste lära oss att dessa saker står för sig själva istället för att vara helt sammankopplade. När vi har insett detta, då kan vi kanske komma någonstans med att bemöta människor på ett vettigt och respektfullt sätt. Något som sällan sker idag.

Sexualundervisningen måste arbetas om, när jag gick i skolan fokuserade den enbart på den cis- och heteronormativa världen. Sexuellt umgänge skedde mellan en kvinna och en man i ett penetrativt samlag. Det talades inte alls om trans eller identitet, ej heller om asexuella. Det förutsattes att alla ville ha sex, på ungefär samma sätt. Jag hoppas att den har förändrats med tiden, men mer arbete krävs. Kanske kan den ökande uppmärksamheten för hbtqia hjälpa, göra sex- och samlevnadsutbildningen i skolan till något som är värt att ha.

Jag kom att tänka på detta när jag behövde köpa bindor förra gången. Jag stod där och tittade på förpackningarna med bindor och letade efter något som inte var aggressivt riktat mot kvinnor. Jag lyckades inte hitta något, så jag fick nöja mig med en förpackning som var ”okej”. Jag har nu en menskopp som jag skall testa, och funkar det kommer jag att använda den. Det finns flera fördelar, men en är att det inte marknadsförs så aggressivt uttryckligt till kvinnor. Det är en mer neutral metod för att hantera en händelse i min kropp, som sker oavsett vad jag identifierar mig som. Ett sätt till att försöka frigöra mig från min roll som ”kvinna”.

En människas kropp tillhör inte någon annan, oavsett hur den ser ut. Den tillhör den människa som innehar den, och den människan är den enda som bestämmer. Den dagen vi inser det, kommer mycket att vara vunnet.

Annonser

En reaktion på ”Den tabubelagda mensen

  1. Ping: Read the f*cking manual! | En Välklädd Queer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s