”Get away from her you bitch!”

Rymdens isolering
jagad av hemska monster
Ripley segrar

Jag spenderade helgen med att se om Alien-filmerna och slogs åter igen av hur otroligt tuff och stark Ellen Ripley är. Detta blir ännu mer betydelsefullt när filmen Mad Max: Fury Road blev beskylld för att ha ”feministisk propaganda” på grund av Charlize Therons roll som Imperator Furiosa. Tom Hardy blev till och med tillfrågad vid en presskonferens om han hade problem med kvinnor i rollerna i en så kallad ”mansfilm”. Efter en misstrogen tystnad svarade han ”Nej”. Jag för min del undrar över när vi uppfann en tidsmaskin och reste tillbaka till 50-talet, kanske undrade Tom det också..

Jag har alltid tyckt om Alien-filmerna, och det är mycket tack vare Sigourney Weavers roll som Ellen Ripley, Första filmen kom 1979 och håller än idag. Första filmen skildrar besättningen på det kommersiella rymdskeppet Nostromo när de får sin rutt avbruten av ett troligt SOS från en okänd planet. De följer signalen och finner en väldigt ogästvänlig planet vid namn LV-426, där de finner ett kraschat rymdskepp som verkar innehålla mystiska ägg. Vidare undersökning leder till att en okänd livsform sätter sig fast på en besättningsmedlems ansikte. Mot Ripleys order tas besättningsmedlemmen ombord och en grym katt-och-råtta-lek inleds mellan en väldigt illasinnad rymdvarelse och den alltmer decimerade besättningen. Till slut är det bara Ripley och katten Jonsey kvar och beskedet från skeppsdatorn att besättningen är ”expendable”. Det är nämligen så att företaget som de arbetar för vill ha ett exemplar av varelsen, en Xenomorph, för sig själva och skyr inga medel för att skaffa en.

Andra filmen börjar med att Ellen Ripley efter 57 år drivande i rymden åter igen är i sällskap av människor. Hon är djupt traumatiserad efter upplevelserna på planeten LV-426, och vad värre är: ingen tror på hennes berättelse om snabba och grymma rymdvarelser som raderade ut hela hennes besättning. Till råga på allt får hon veta att planeten ifråga har varit koloniserad länge samt att all kontakt har brutits. Motvilligt skickas Ripley tillbaka tillsammans med ett gäng hårdföra Marinsoldater för att undersöka läget. Väl där upptäcker de att det enda som finns kvar av befolkningen på kolonin är en ung flicka vid namn Rebecca ‘Newt’ Jorden som lyckats gömma sig från de monster som dödat alla andra kolonisatörer. Snart får Ripley åter igen möta sin mardröm, liksom marinsoldaterna som först inte trodde på henne…

I tredje (och ursprungligen slutgiltiga) filmen är Ellen Ripley på väg hem till jorden tillsammans med flickan Newt från kolonien på LV-426, marinsoldaten Cpl. Dwayne Hicks och androiden Bishop: de enda överlevare från besöket på den ogästvänliga planeten. Trots alla deras säkerhetsåtgärder följer en xenomorph med deras rymdkapsel och dödar alla utom Ripley, som kraschar på en planet där fångar sköter ett oljeraffinaderi. Ripley finner sig vara ensam kvinna hos en population farliga och kvinnosvultna män som blir väldigt distraherade av hennes närvaro. Vad som följer blir en actionspäckad kamp mellan de desperata människorna och en blodtörstig xenomorph. Dessutom får Ripley veta att hon bär på ett embryo som kommer att bryta sig ur hennes bröstkorg. Hon har dock för längesen bestämt sig för att det aldrig får hända och tar sitt eget liv i slutet av filmen, till mycket stort missnöje för Företaget som planerade att ”skörda” livsformen i hennes kropp.

Den fjärde och sista filmen utspelar sig 200 år efter slutet av tredje filmen. Forskare har lyckats klona Ripley, blandat hennes DNA med gener från en xenomorphdrottning. De tog ur embryot ur hennes kropp genom operation men behåller Ripley som ett labbprojekt. Ripley är en fascinerande blandning av människa och alien, med en unik kontakt med dessa grymma varelser. Företaget har i sin ägo inte bara en drottning utan flera av hennes avkommor. Forskarna är övertygade om att de kan tämja dessa varelser, trots Ripleys varningar. Till rymdstationen kommer sedan ett gäng rymdpirater som levererar en last av kidnappade människor som skall bli nya värdar för xenomorphs. Som väntat går allt åt skogen när de intelligenta rymdvarelserna tar sig ut och börjar löpa amok på skeppet, som är på väg till jorden. Om det kommer fram skulle det innebära slutet för vår planet. En omänskligt stark och snabb Ellen Ripley finner sig på flykt tillsammans med rymdpiraterna, en strid mot klockan för att inte bli mat till hungriga rymdvarelser. Det är dock ett problem med Ripleys koppling till dessa varelser, speciellt den xenomorph som ser henne som sin mor…

En sak som är konstant genom dessa fyra filmer är starka kvinnliga karaktärer. Förutom Ripley så finns Rebecca ‘Newt’ Jorden, marinsoldaten Pvt. Vasquez och Annalee Call – en kvinna som är full av överraskningar. De blir ständigt bemötta av misstro och fullt öppen sexism från männen omkring dem. Det är väl inte konstigt att det i utsatta situationer dyker upp dåligt beteende från omgivningen men dessa kvinnor får visa om och om igen att de duger och att de är starka. Många underskattar Ripley när de träffar henne, men inser snart att hon är mycket mer kapabel än dem. Sexismen uttrycks dels genom objektifiering av kvinnorna och dels genom nedvärderande (”Du förstår inte det här lilla flicka”). Ripley möts av allt detta, men ju mer erfaren hon blir desto mer höjer hon sig över männen som försöker förminska eller utnyttja henne. Det är rätt intressant att se henne skrämma fångarna på fängelset i tredje filmen; till slut respekterar de henne och gör sitt bästa (i de flesta fall) för att döda xenomorphen. I fjärde filmen frågar en av rymdpiraterna om hon hade mött dessa varelser förut och vad som hände. Ripley ler och svarar ”I died”.

”Newt” upplever inte så mycket sexuella trakasserier på grund av sin ungdom, men hon blir förminskad av marinsoldaterna, trots att hon var den enda som lyckats hålla sig vid liv i en raserad koloni med bara monster som sällskap. Hon tyr sig till Ripley och när flickan blir tagen av aliens ger sig Ripley själv efter henne.

Pvt. Vasquez är en i gänget av marinsoldater, men får hela tiden visa sitt värde gentemot sina manliga kollegor. Hon får i början frågan ”have you ever been mistaken for a man?” Hennes svar blir då ”No, have you?”. Hon är stark, kapabel och orädd och det finns en blandning av respekt och beskyddande från hennes ”fellow marines.” Tyvärr har hon som många andra kvinnor i ett mansdominerat yrke tuffat till sig och tvingats bli ”mer man” än hon kanske skulle vilja, och anammat ett giftigt styrkeideal.

Slutligen vill jag nämna Annalee Call – Winona Ryders roll i fjärde filmen. Hon är en av rymdpiraterna som kommer med leverans till rymdstationen där Ripley finns. Omgiven av våldsamma och sexistiska män kämpar hon med att hävda sig. Kaptenen benämner henne som ”little girl playing pirates” och att hon är ”fuckable”. I egenskap av pirat är hon otroligt utsatt, men klarar sig väldigt bra bland den ibland grottmänniska-liknande besättningen. Hon får dessutom en märklig kontakt med Ripley, de förstår varandra på något sätt.

I och med kommentarerna om Fury Road, där Furiosa egentligen spelar en större roll än Max, så har jag börjat undra om samma kommentarer dök upp när Alien-filmerna kom? Var det någon som ansåg att Ellen Ripley inte hörde hemma i en ”mansfilm”? Det är utan tvekan element i dessa filmer som anses höra hemma i filmer dominerade av män: våld, explosioner, utsatthet. Filmer där de kvinnliga karaktärerna skall räddas av de tuffa männen. I Alien-filmerna är det snarare männen som blir räddade av Ripley, jag tycker det är roligt när männen på fängelset skall skrämma henne och inser att hon är minst lika tuff och galen som de är…

Jag har också fått känslan av det finns ett visst tema av få kvinnor mot många män. Det är inte sällan som kvinnorna kommer med lösningarna och får männen att lyssna, samt att mycket av förstörelsen och grymheten beror på männen. Som många av kvinnorna i Fury Road frågar ”Who broke the earth?” och det är tydligt att det främst är männens våld och girighet som orsakat förstörelsen.

Dock finns det män som är goda och som utkämpar den goda kampen. Det är också en distinkt känsla att ”bad guys” får betala för sina brott och sitt utnyttjande. Jag anser att Ellen Ripley är en otrolig karaktär spelad av en mycket duktig skådespelerska: Sigourney Weaver gör ett jättebra jobb. Jag gissar att reaktionen hos de flesta när hon ger sig efter Newt med gevär och eldkastare är mer ”wow!” och mindre ”feministisk propaganda.”

Så var kommer detta ifrån? Varför möttes Fury Road av denna reaktion? Har vi inte kommit längre i utvecklingen av jämställdhet? Tydligen inte, dock kommer det fler och fler bevis på starka kvinnor – både i verklighet och film. Jag tror det kommer att bli bättre, att detta bara är en motreaktion av svaga och trångsynta människor som känner sig hotade av jämställdhet. Det har gått så långt att skjutningarna i en amerikansk kyrka skylls på att samhället accepterar transpersoner… Som sagt, jag hoppas och tror på en förbättring.

Under tiden har vi Ripley, Furiosa och diverse andra starka kvinnliga individer att beundra på film och andra i verkligheten. Feminismen behövs nu mer än nånsin, och vi måste fortsätta att både framhålla betydande kvinnor och den skadliga mansbilden och vad den orsakar. Så skratta åt den så kallade feministiska propagandan och se Fury Road eller se Ripley vara badass i Alien-filmerna.

”Get away from her you bitch!”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s