När jag förlorade min viking

Min fina viking
din Hagbard bär alltid horn
ett kärt minne

Jag har tillitsproblem, jag tar lång tid på mig att lita på nya människor. Under den initiala kontakten så väntar jag alltid på att andra skon skall falla, att personen skall tröttna eller försvinna. Efter mycket tänkande har jag börjat komma fram till att detta beror på en skön blandning av tillitsproblem, asperger och vissa drag av Borderline. Som sagt: det blir komplicerat.

Jag skrev tidigare om min familj och gav er en insikt i delar av min barndom. Nu spolar vi fram lite, till min sena tonårstid. På den här tiden var jag väldigt naiv och ovetande om asperger och mina inre problem. Jag gick på gymnasiet och slapp äntligen den mobbing jag upplevt i tidigare skolår, så jag började söka mig utåt. En person jag hittade var min viking, R, som kom på att bli otroligt viktigt för en vilsen och sökande tonårsflicka. Åldersskillnaden mellan oss besvärade mig inte så mycket, tror det besvärade hen mer, speciellt när vi inkluderade sex i vår relation.

R fick lyssna på mycket: om mina föräldrar, mobbing, utanförskap, ensamhet. Efter en gemensam nyårsfest så var jag djupt kär i hen, medan hen enbart såg mig som en vän och en person som behövde hjälp. Jag minns det fortfarande, första gången vi var intima, på nyårsnatten på golvet hos en gemensam vän. Det gick inte långt men vi hade öppnat en dörr som vi troligen skulle ha lämnat stängd. Det finns ett koncept som diskuteras inom poly och det är asymmetriska relationer: det innebär relationer där känslorna inte är ”jämbördiga” men personerna vill ändå ha varandra nära. Det bidrar till glädje men också smärta och ansträngning – det är allt annat än lätt. Det var inte lätt för mig och R heller, speciellt som hens känslor riktades åt ett annat håll. Hen var nämligen kär i en annan, det var bara ett problem: hen var gift så det handlade alltså om otrohet. Så vi hade å ena sidan min och R:s vänskap, mina känslor för R och vår vänskap med sexuella inslag och å andra sidan hens relation med en person som var gift. Jag har dessutom ett minne av att R:s partner såg den relation vi hade som bra, att R inte var helt ensam…kanske mildrade det hens samvete jag vet inte. Ett minne jag har är att jag en gång ringde R:s partner och berättade att R ville prata med hen. Ja, jag vet – märkligt. Kanske var det mitt polytänkande som visade sig utan att jag visste vad det var?

Trots mina känslor försökte jag stötta och hjälpa R när hen mådde dåligt över att inte kunna vara med den hen älskade. Vi pratade också en hel del om vår relation, och hur den komplicerade saker. Trots att vi hade börjat utforska intimitet och sex hade vi så att säga inte haft den sorts sex som av många anses avsluta en oskuld: penetrativt sex. Jag var ännu oskuld och ville att första gången skulle vara på mina villkor, jag hade vissa planer på att R skulle dela det ögonblicket med mig. Vad jag önskar att det hade blivit så…

Jag blev våldtagen när jag var arton år – min första gång med penetrativt sex. Istället för att göra det med min fina R som bara ville mig väl följde jag med en person jag trodde jag var intresserad av. I hens säng blev jag fasthållen och tagen med våld, jag försökte kämpa emot men det var lönlöst. Det lustiga var att jag inte riktigt fattade att det hade varit en våldtäkt – kanske berodde detta på aspig naivitet jag vet inte. Det var först när R anmärkte på mina blåmärken som jag började fundera på om något var fel. Jag kan inte förklara detta och jag har spenderat många år med att tro att detta var mitt eget fel – jag följde med trots att hen sa att hen inte skulle kunna hålla sig borta från mig då. Att det skulle innebära våldtäkt hade jag dock ingen aning om.

Hursom – jag och R fortsatte vår vänskap och vår sexuella relation. Hen försökte hjälpa mig så gott hen kunde, men jag fick svårare och svårare att slappna av. Även om mitt förnuft inte riktigt hade greppat hela bilden så kom min kropp igår smärta och tvång. Sex var länge ett stort problem för mig – det är tack vare Johan som jag lärt mig att fullständigt slappna av. Jag vet att R skämdes en hel del över hens och min relation men även för hens känslor för sin gifta partner. R sa vid ett tillfälle att hen inte förtjänade någon av oss, tyvärr insåg jag inte riktigt då hur svårt det var för R att ha den relationen vi hade. Det var tillfällen när R försökte söka sig utanför vårt lilla drama och träffa andra personer vilket ledde till svartsjuka från mitt håll. Jag minns speciellt ett tillfälle när R:s bror var nere och vi tre cyklade ut till Tofta strand. Inte bara fick jag vara med om att R ignorerade mig och lade hela sin uppmärksamhet på en person hen var intresserad av – jag blev dessutom antastad av hens bror. Tydligen tyckte brodern att jag var där för hens nöje eller något liknande. Jag tog mig loss och åkte hem – de längsta mil jag någonsin cyklat. Jag berättade aldrig det för R, vi talade aldrig om det senare heller så jag gissar att hens bror inte sa något heller. Jag försökte lägga det bakom mig.

Vi hade umgåtts länge, både som vänner och som…något annat. Jag såg hen som vän, fadersfigur och en som jag var djupt förälskad i. Jag litade på R som jag senare inte gjort med någon annan, förutom Johan, och trodde hen skulle finnas i mitt liv för alltid. Hen hade tagit emot mina tårar, mina leenden, mina svårigheter och min kropp. Jag hade berättat om mina föräldrar, mina hemförhållanden och min mobbing. Som vilken tonåring som helst gick jag och trånade och hoppades att hen skulle bli kär i mig och vi skulle få en romantisk kärleksrelation, och struntade i inre röster som sa att det aldrig skulle hända. Rösterna fick rätt – det hände aldrig av den enkla anledningen att R helt plötsligt inledde ett förhållande med en person jag aldrig fick träffa och reste tillbaka till hemtrakterna runt Jönköping. Jag var lika chockad som hens vänner – R bröt med sitt gamla liv och försvann utan ett ord till mig eller någon annan. Jag förlorade en person jag älskade och som varit en sådan stor del av mitt liv och mitt förtroende. Vi har knappt haft kontakt sen dess – den kontakt vi har haft är att hen säger att hen mår bra och är lycklig med sin familj. Det var allt och jag tror att detta var betydande för min bristande tillit som bara har ökat sen R försvann.

Nu flera år senare så jag har börjat se mönstret – ett mönster som hänger ihop med min självdestruktivitet. Släppa före den andre släpper – få ont på mina egna villkor. Min insikt om att detta kan grunda sig i R:s och min relation är ganska ny men jag tror den är riktig. Detta har hänt förut – att folk har försvunnit och tystnat och jag gör mitt bästa för att försöka förstå varför och försöka göra så att det inte händer igen. Vid varje ny bekantskap och relation väntar jag på nästa chock, övertygad om att det ska komma någonting. Jag försöker kämpa emot detta, men gamla vanor är svåra att bryta och jag kommer nog aldrig glömma R och det vi hade. På senare tid har jag börjat förstå behovet av ett nytt liv och personer som älskar en, ibland är det kanske värt att dra upp rötterna och börja om? R ville bryta med mig och jag försöker respektera hens önskningar. Jag hoppas att hen verkligen är lycklig. Den relation vi hade var varken hållbar eller hälsosam och skulle ha tagit en ände med förskräckelse oavsett men det gör fortfarande ont när jag tänker tillbaka.

Jag gick sönder när R flyttade och har aldrig riktigt blivit hel igen. Hade jag varit medveten om asperger och borderline hade jag nog varit mer medveten om det dåliga som hände. Mina Borderline-drag bidrar till att jag till en början tänker mycket på nya bekantskaper och bara ser det positiva men om jag upptäcker en tendens att personen är på väg bort svänger pendeln över till svart och jag försöker skydda mig själv. Lägg till den vanliga förvirringen som många med asperger upplever i kommunikation med andra så blir det komplicerat.

Min inre tonåring kommer alltid att älska R, min viking. Kanske möts vi en dag, kanske inte men jag kommer aldrig att glömma all hjälp jag fick från hen. Utan den skulle jag nog vara ännu trasigare än jag är idag.

Tack R.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s