Historien hinner ikapp

Ännu springer jag
på välbekanta gator
ett annat liv

En kan inte gå framåt utan att titta bakåt. Jag kan inte, som Patrik, börja ett nytt liv utan att acceptera Johannas förflutna. Den senaste tiden har jag upplevt att historien hunnit upp min nutid.
När jag tänker tillbaka på den jag var förr så känns det som jag möter en främling med bekanta drag. Så mycket rädsla, smärta och hopp om framtiden. En allvarlig tonåring som längtade bort och som ständigt letade efter sig själv någon annan stans. Var detta någon annan stans fanns visste hon inte men hon längtade ändå. Nu har unga Johanna blivit vuxna Patrik och jag finner att jag äntligen har hittat hem, funnit en styrka och trygghet i mig själv. Får en annan vinkel på det förflutna..

Jag fick ett nyligen ett infall och cyklade ut till Vibble där jag växte upp. Precis som jag är det både bekant och nytt, hus byggda där det förut var åker, nya kvarter har dykt upp. Även om det känns konstigt och lite ”fel” så gläds jag ändå över framstegen, vi behöver alla förändras. När jag cyklade runt på de välbekanta gatorna kunde jag se mitt gamla jag framför mig, på väg till en vän eller till dagis. När jag åkte förbi min barndomsväns hus såg jag mig själv ställa cykeln på infarten och springa in i trädgården, som en scen i en film. Oavsett hur långt jag färdas, så finns alltid mina minnen kvar, fångade i ett evigt ”då”.

När jag var yngre hade jag inte ännu insett att något inte stämde med hur jag uppfattade mig själv. Jag gick ständigt med en känsla av att vara ”fel” och ”udda”, och när jag i vuxen ålder fick min Asperger-diagnos så trodde jag att jag funnit vad som var fel men det gick djupare än så. Det handlade om min egen identitet, att jag inte var bekväm i namnet och rollen Johanna. Jag har tagit så många steg åt sidan: vegan, poly och aspie. Kanske var allt detta träning inför det stora: att stiga ur övertygelsen att kön är något binärt och omfamna ett annat sätt att vara. Jag känner ofta komplex över att så många av mina insikter och förändringar har kommit i vuxen ålder men nu undrar jag om det kanske har gynnat mig. De största förändringarna kom när jag var vuxen och mogen nog att ta till mig dem. De har också fått mig att växa upp, givit mig mod och styrka att hävda mig själv och stå för den jag är. Detta faktum blir tydligare än någonsin när det kommer till den familj jag växte upp i. Om jag kan möta dem som en vuxen och mogen Patrik istället för en rädd och undergiven Johanna så kanske en ny grund kan byggas: något som kan hålla.

Många som kommer ut till sin familj känner ett behov av att passa in och bli accepterade, speciellt om det handlar om unga människor som fortfarande bor hemma. Många blir tillsagda att ge sig av och aldrig komma tillbaka, bland hemlösa är en försvarlig del personer på hbtqia-spektrat. Andra blir accepterade efter mycket arbete, något som testar familjebanden till det yttersta. Det finns även dem som kommer ut och finner kärlek och acceptans, de passar fortfarande in hos personerna som uppfostrade och skyddade dem. När jag kände mig nervös över att träffa mina föräldrar eller min syster som Patrik insåg jag att jag inte kände ett behov av att de godkänner mig och mina val. De har slutat att vara en del av mitt liv sen länge, det spelade egentligen ingen roll vad de tyckte innerst inne. Vad som spelade roll för mig var att de behandlar mig bra om vi väl ses, att de respekterar eller i alla fall tolererar mina valda pronomen och mitt namn. Det kanske säger en del om hur vårt familjeliv har varit att jag inte är säker på om det kommer att hända, trots allt har mina föräldrar knappt respekterat mig förut.

Något som var konstigt var att jag någonstans kände ett behov av att de skulle se vem jag var och acceptera mig. En barnslig önskan om att äntligen få höra till, att till slut få den familj som jag längtade efter som ung: den familj som min barndomsvän hade. Trygghet, något att falla tillbaka på när världen var för jobbig. Två motsägande röster i mig, en som inte kände ett behov av deras bekräftelse och en som längtade efter den. Jag har sedan länge varit av åsikten att familj är något en bygger upp själv, med personer som vill en väl och får en att utvecklas. Det faktum att vissa personer delar gener skapar inte nödvändigtvis en fungerande familj. Jag trodde att jag hade slutat bry mig om vad de tyckte och tänkte: tydligen hade jag fel. En del av mig bryr sig fortfarande, kanske den som sökte och längtade. Som försökte passa in. Kanske är jag skyldig mitt unga jag att försöka?

Jag har förändrats, men på samma gång hittat hem. Om jag möter mina föräldrar så hoppas jag att det sker med huvudet högt och ryggen rak. Kanske blir det slutprovet på min utveckling, ett bevis på att jag vuxit upp.

Vibble är 6 kilometer bort, men samtidigt en livstid bort. Ett sömnigt villaområde, stillastående i sommarvärmen. Minnen frysta för alltid, som fotografier. Ljud, lukter och röster kan ännu uppfattas, från ett annat liv.

Kanske är det dags att åter igen besöka mitt gamla hem: mitt gamla jag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s