Att vara trogen

Trohet är kärlek
inte kedjor runt hjärtat
löfte om frihet

Jag som många andra växte upp i tvåsamhetsnormen – att kärlek endast kan ske mellan två personer och att dessa två skulle vara allt för varandra, de skulle helst inte behöva andra av det enkla skälet att de älskade varandra. Detta är en romantiserad bild som, driven till sin spets, leder till ett destruktivt förhållande som bygger på kontroll och maktutövning och jag frågar mig varför?

Jag såg en bild på Facebook som sade att ”om en verkligen älskar en person är det lätt att vara trogen.” Detta betydde, för mig, att detta dels handlade om normen om traditionella monogama förhållandet och dels om idén att en har hittat sin själsfrände. Själsfränden som vi uppfostras att se som vår räddare: som skall göra oss till hela och kompletta människor. Troheten innebär att vara blind för andra i ens liv, ignorera attraktion och känslor eftersom en redan är i ett förhållande: det är vad vi lovar för prästen och för våra nära och kära. Om känslor finns för någon annan så ses det direkt som ett problem, eftersom det inte finns utrymme i tvåsamhetsnormen att inkludera känslor för fler än en. Problemet är att känslor inte ser dessa gränser, att vara i en relation kan inte och bör inte stänga av vårt känsloliv. Vad än för relation som ingås så måste den byggas på kärlek och kommunikation – inte destruktiv kontroll. Att vara trogen handlar inte om vem vi har sex med utan det handlar om uttalade önskningar och behov, gränser som dras upp utifrån de inblandades svårigheter och styrkor. En vilja, varje dag, att få varandra att växa och bli bättre människor än de vi redan är.

Ett ytterligare problem inom tvåsamhetsnormen är att det så sällan talas om personliga gränser och behov. Kärlek likställs med NRE, nyförälskelse, som näst intill borde diagnostiseras som psykos. När den fasen går över och verkligheten kommer tillbaka ses relationen ofta som misslyckad, att kärleken inte ”var rätt”. När vanor och ovanor blir tydligare, när de inblandade verkligen börjar lära känna varandra kan kärleken och relationen bli komplicerad och många ger upp. Vissa går vidare och jagar nästa ”high” med bilden av att kärleken skall fixa allt, om de bara älskar tillräckligt mycket så skall allt annat lösa sig. Så när vi har hittat personen som skall ”fixa” oss så skall vi också stänga av alla känslor vi kan ha och få för andra. Dock verkar inte detta fungera riktigt, om en skall tro på otrohetssiffrorna. Vad beror detta på?

Igen och igen matas vi med bilden av den fullständiga kärleken och igen och igen så blir vi motbevisade och besvikna. Kanske är detta ett bevis på att vi behöver bryta upp våra relationsnormer och anpassa varje relation för sig, se våra egna gränser och behov och kommunicera dem. Lika viktigt är det att se andras gränser och att respektera dem, applicera samtycke som hudkräm om och om igen. Trohet inom poly handlar mindre om vem som är vems ägodel och mer om överenskommelser som hålls och gränser som respekteras. Det är dock inte lätt, trots sånger och böcker så behöver vi mer än kärlek för att leva och växa. Oavsett vilken form relationen tar så kan saker krångla till sig, till och med när alla inblandade strävar efter kommunikation och respekt. Jag och maken fick uppleva detta när vi var nya inom poly – vi pratade inte tillräckligt om var gränserna gick och varför de fanns där. Resultatet blev att jag svek den person jag älskade och jag skäms ännu för det. Sånt här händer i alla relationer, men inom tvåsamhetsnormen talas det sällan om kommunikationsproblem eller överträdda gränser. Istället urartar det i tårar och vrede, den person som en älskade för några dagar sen är nu en hemsk människa som skall hatas för evigt – eller i alla fall tills nästa relation får oss att glömma det som var.

När en relation tar slut så gör det ont: det är ett faktum som alla är bekanta med på något sätt. Många inom de vanliga relationsnormerna ägnar mycket tid åt att glömma personen som svikit dem – ju fortare desto bättre. Detta är, enligt mig, dåligt av flera skäl: för det första så fungerar detta inte, ju mer vi anstränger oss att glömma något desto mer tänker vi på det. För det andra så fanns det både kärlek och växande i relationen och det är värt att ta vara på. Även om förhållandet inte nådde upp till det trappsteg som just du ville betyder inte att det var helt värdelöst. Många säger: ”jaha nu var den relationen helt bortkastad för att vi inte uppnådde X” och lämnar det bakom sig. Resultatet av detta handlande är att de dels förtränger att kärlek fanns, dels att de inte tar vara på lärdomarna som kom av relationen och varför den/dem tog slut. Lärdomar som skulle vara bra att ha när nästa relation inleds, för att inte göra om samma misstag igen. Vi är så beredda att undgå smärta att vi griper efter varje halmstrå som låter oss undvika den.

Så om vi tittar tillbaka på den berömda ”troheten” så vad ser vi? En sak jag ser är att den inte fungerar, precis som de relationsnormer som vi omger oss med. Vi måste lämna idén att det finns en självfrände för oss därute som gör oss hela, likaså illusionen om livslång kärlek. Ta varje relation som den är och väx tillsammans, se trohet och tillit som något individuellt. För mig är trohet överenskommelser som hålls – vilka de är kan variera mycket mellan olika individer. Låt det vara så – det är där kärleken och skönheten finns. Kärlek är inte kontroll, kärlek är frihet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s