”Stop acting gay”

Stop acting gay
we gave you marriage
don’t ask for more

Jag börjar tröttna på att skriva om normer, och speciellt heteronormen. Dock finns det saker jag är ännu tröttare på: dumhet och trångsynthet. Det senaste bidraget är åsikten och uttalanden angående homosexuella och att de skall sluta ”acting gay”. ”Sluta bete dig som en homosexuell så kommer du bli lämnad ifred”. ”Om homosexuella bara slutade bete sig homosexuellt så skulle ingen störa dem” och så vidare. Översättning? Sluta kräv privilegier och rättigheter så kommer förföljandet att sluta. Rätta in er i hetero-normen så kommer allting att bli bra: vi kommer inte att märka er…

UltraVioletBlack har gjort en video där hen talar om hur hen har blivit tillsagd, om och om igen, att sluta bete sig som en homosexuell. Frågor om varför hen ”gör det”? Hen tar hem många poänger i videon, poänger som på ett sätt inte borde behöva framföras. Vi vill gärna tro att vi lever i ett framåtsträvande samhälle, där fördomarna ersätts av öppenhet och integrering, men alltför ofta går det snarare åt andra hållet. Bevis på det är ifrågasättandet av varför människor som saknar rättigheter den stora massan åtnjuter skall få del av dessa rättigheter, bilden att de privilegier en har på något sätt minskar av att andra får del av dem. Denna klagan och tandagnisslan har hörts när samkönat äktenskap blir mer och mer vanligt i världen. Speciellt i USA, där den religiösa högern gapar om kärnfamiljen och att homosexuella skall hota ”the sanctity of marriage.” För min inre syn ser jag färgglada gays som river det vacklande elfenbenstornet som de ”normala” personerna sitter i. Saken är den: detta kommer aldrig att hända.

Att ge privilegier till en grupp som saknar förminskar inte privilegiet: det bara ökar det. Exempel på detta är rösträtt: när kvinnor äntligen lyckades kämpa sig till en rättighet att delta i politiska val minskade inte männens möjligheter att rösta. När svarta fick sitta vid samma bänk som vita i USA försvann inte de vitas plats. Samma sak gäller när homosexuella vinner kampen för giftemål, eller andra rättigheter som den heteronormativa världen tagit för givna. Grundvalarna i äktenskap kommer inte att skaka, Gud kommer inte att straffa oss för att vi inkluderar andra i vår bubbla. Det finns inget elfenbenstorn som rasar i ett regnbågsfärgat moln. Det handlar enbart om att tillåta människor som vill leva och gifta sig att göra det. Alla har vi rätt att leva utan förföljelse, hat och bigotta åsikter: alla har vi rätt att leva med kärlek, acceptans och frihet.

Hur vi än vrider och vänder på detta så är det svårt att undvika en viss nedlåtenhet. Det blir lätt ”jaja, ni får vara med bara ni sitter där borta i hörnet där vi inte märker er.” eller ”ni får vara med oss men bara om ni är som oss.” Grunden i detta verkar vara att vissa personer får vara med i den heteronormativa gemenskapen: bara dessa fina och rena människor inte behöver se eller höra dem. Om folk med färre rättigheter inte skriker och hävdar sig så kan andra låtsas att de inte finns. Då behöver inte bristerna åtgärdas – världen snurrar på som vanligt. ”Problemet” är dock att de flesta utsatta människor inte känner för att sitta snällt i ett hörn och låtsas vara som andra. De talar gång på gång om bristerna i samhället, om privilegier och rättigheter som de utestängs ifrån, de kräver sin rätt att få vara vilka de är. Något som banne mig borde vara självklart men inte är det.

Vi vägrar att lära oss av historien – det har alltid funnits underprivilegierade grupper som krävt sin rätt: plats i bussen, rösträtt, rätt till boende och mat. Detta går att sträcka ut till världsdelar: västvärlden har spenderat så mycket tid att exploatera och suga ut fattiga länder till den grad att de nu går under av fattigdom och de rikare ländernas avfall och föroreningar. Världsbanken håller många länder i en skuldspiral som är omöjlig att komma ur och vägrar ge eftergifter på skulderna som håller dessa nationer i ett strupgrepp. Många människor försöker komma till friheten inom EU men möts av stängda gränser: vi är rädda för att ge efter på vår rikedom, rädda att den skall späs ut när miljoner människor söker fristad inom våra gränser. Vi förvägrar dem frihet och en framtid, och på samma gång en möjlighet för oss i form av kompetens och kulturellt utbyte. När det kommer till besvärliga homosexuella och deras ”omöjliga” krav på rättigheter så sker samma sak. Personer som ser giftemål som något som sker mellan två heterosexuella cispersoner inför Gud skräms av tanken på att denna ceremoni skulle hända mellan två av samma kön. De skräms av tanken på att deras grannar skulle vara homosexuella, att de skulle dela staket och mark med personer som inte var som dem. De går också miste om chanser att vidga sitt sinne och sin kultur – precis som västvärlden i stort.

Många människor i den heteronormativa världen klagar över att homosexuella och andra utsatta grupper framhärdar i sin klagan över den diskriminering de upplever. De menar att detta redan är åtgärdat, att dessa människor redan får vara med så de borde sluta gapa. De är trötta på att dessa människor aldrig slutar störa dem, aldrig slutar prata om sina rättigheter. Kan de inte bara vara tysta så vi normala människor kan gå tillbaka till vårt: ärligt talat det finns pride-parader och giftemål nu så sluta gnäll! Problemet är att loppet är inte slut, många personer står utanför grundläggande skydd i samhället och detta leder till utsatthet. Det värsta är att många tycker att homosexuella får skylla sig själva för att de blir hotade, utsatta för hatbrott och misshandlade. Det är den eviga skuldbeläggningen som drabbar vilka offer som helst – skyll er själva för att ni sticker ut hakan, skyll er själva för att ni gör er till måltavlor. Samhället har inte skuld till att homosexuella lider, om de bara kunde bete sig som folk så skulle det inte hända. – Idén att personer inte kan hindra sig själva från att ge sig på de som avviker av den enkla anledningen att de avviker. Inget ansvar tas, knappt några följder kommer. Sådant här har alltid hänt, och gång på gång har det rättfärdigats med att offren avvek från normen och därmed fick skylla sig själva.

Trots hot och våld vägrar många att sluta kräva sin rätt. Kvinnorna inom suffragettrörelsen gav inte upp sin kamp för sin rätt att rösta och höras för att de blev utsatta för våld eller hot – inte heller nöjde de sig med att hälften av männen lyssnade på dem. De fortsatte tills makten att rösta var deras. Än idag kämpar kvinnor för privilegier som männen länge tagit för givet, för rättigheter som borde vara deras för länge sedan: lön, arbete och rätten att bli hörda.

Så för att sammanfatta: nej homosexuella och andra utsatta grupper kommer inte att sluta skrika och kräva. De kommer inte att sluta vara sig själva, att älska och leva. Precis som suffragetterna eller den svarta kvinnan som vägrade flytta på sig i bussen så ger de inte upp förrän de åtnjuter samma privilegier som resten av samhället. Vi måste bryta ner murar och stängsel och släppa in människor i vår värld – se dem för vilka de är och vad de kan bidra till. Vi kommer att vinna på det – utan utveckling och utbyte förtvinar vi och bjuder in till fientliga och fördomsfulla makter som vill förtrycka all mångfald och frihet.

Vi vet alla var den vägen leder…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s