Människor är jobbiga…

Gränslandets spegel
allting är smärta och skräck
räck mig din hand

Efter en natt med för lite sömn och dumma tankar så sitter jag här och ska försöka få ihop en text. Det enda jag kommer på att skriva om är hur jobbigt det är att ha med människor att göra, samt min önskan att jag hade fått en riktig utredning om min asperger. Om jag hade fått det så tror jag att det skulle bli bekräftat att jag lider av i alla fall drag av Borderline personlighetsstörning. Jag har inget papper på det, bara min egen kunskap och betraktelser av världen. Men de pekar åt ett håll…

Det är mycket som är svårt för mig men något som är dominerande är problemen att förstå andra människor. Jag försöker om och om igen att tyda dem, försöka förstå vad de menar och tycker. Huruvida jag gått över någon gräns som jag inte visste fanns – det har hänt många gånger. Med tiden har jag utarbetat metoder för att hantera denna gåta. Min självdestruktivitet vill få mig att undvika smärta genom att känna smärta, min asperger vill få mig att skrika av frustration och slå och kasta saker. Mina självdiagnostiserade drag av borderline vill få mig att krypa ihop och aldrig ha med människor att göra igen för de är jobbiga och menar ingenting av de säger och tycker. De vill inte lära känna mig eller tycka om mig – det är bara som de säger. Det var dumt av mig att försöka…

Vårdguiden beskriver Borderline så här:

”Borderline betyder gränslinje på svenska. Namnet syftar på att borderline liksom andra så kallade personlighetsstörningar inte passar in i uppdelningen av psykiska sjukdomar i så kallade neuroser och psykoser. Begreppet lever vidare, även om man försöker gå över till att istället tala om emotionell instabil personlighetsstörning, vilket på ett bättre sätt beskriver problemen vid borderline. Om man har emotionellt instabil personlighetsstörning har man ofta problem med snabba känslomässiga svängningar, från lugn och glädje till ångest eller nedstämdhet. Det skapar framför allt svårigheter i nära relationer. I samband med stress eller kriser kan en person med emotionellt instabil personlighetsstörning reagera med raseri eller ångest med starka självdestruktiva inslag.”

För att få diagnosen Borderline måste minst fem av dessa symptom finnas:

* Skräck att bli övergiven.
* Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.
* Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild.
* Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar.
* Återkommande självmordsförsök eller hot om självmord och självmisshandel.
* Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
* Återkommande känsla av tomhet och leda.
* Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.
* Kortvariga paranoida (överdrivet misstänksamma) föreställningar.

Jag har länge funderat på om min tidigare nämnda självdestruktivitet egentligen är drag av borderline. Jag känner igen mig i en del av symptomen i listan ovan, men inte alltid så starkt. Det svåraste för mig är människor och relationer. Jag växlar ofta mellan glädje och näst intill favorisering av och stor mental fokusering på personen ifråga och när pendeln svänger en övertygelse om att personen ifråga inte vill ha någon kontakt med mig. Jag blir bättre och bättre på att hantera detta, samt att försöka lyssna på min älskling när han försöker göra mig lite vettigare – få mig att se mitt galna beteende. Det är svårt ibland att lägga av mig metoder som jag lärt mig i min barndom, trots allt har de hjälpt mig att överleva förut eller hur? Visst de tog mig igenom 9 år av mobbing och utanförskap och självhat men de hjälpte mig egentligen inte – de gjorde mig bara mer ensam. Effekten av denna insikt har blivit att jag lärt mig nya sätt. De går ofta ut på att jag tvingar mig själv att vänta och se, kommer personen i fråga att stanna eller överge mig? Om jag försöker lita på den andre: kommer den att höra av sig igen? Oftast blir jag glatt överraskad över resultatet. Jag har blivit duktigare på att hålla mina sammanbrott för mig själv medan jag väntar och våndas.

Det är svårt ibland, så oerhört svårt. Det är hemskt när jag tvingar mig att vänta, att tro, medan mitt inre skriker att agera och avsluta relationen. Röster i mitt huvud säger att den andre ändå kommer att försvinna, gör dig illa själv så har du kontroll, gör smärtan till din. För ärligt talat: vad har personen för nytta av dig egentligen – du som är så hopplös. Min relation till en människa kan skifta på bara en dag, ibland några timmar om jag tror att den skall försvinna. Ibland får Johan påminna mig om att det bara gått en dag sen person x har hört av sig och att jag har tappat koll – igen. Han är mitt ankare, min lugna plats i stormen.

Jag talade om min ofullständiga utredning om asperger och jag tror att den är betydelsefull. Detta betyder inte att jag inte har asperger, det innebär dock att de inte såg andra drag hos mig som kan vara betydande i hur jag ser världen och mig själv. Som med allting annat i livet: finns det inte på papper så finns det inte. Om en har en diagnos på papper så finns hjälp att få, en blir tagen på allvar. Få tar en självdiagnos på allvar, och i de flesta fall tycker jag det är vettigt: det är bäst att överlåta sådant åt personer med utbildning och erfarenhet istället för att hitta en lämplig åkomma eller sjukdom på internet genom ”vetenskapliga” tester och några vaga kriterier. Jag har dock funderat länge på detta och jag tror att det stämmer och jag tror att det skulle upptäckas i en mer utförlig utredning. Jag fick några möten med personer på vårdcentral och psykiatrin, däribland en snorkig överläkare. Det bekräftades tidigt att jag helt klart hade asperger i någon form, men jag fick inte ens veta när diagnosen hade präntats ner på papper – det fick jag höra när jag hörde av mig och frågade om när nästa möte skulle bli. Då fick jag svaret: det är redan klart, du kan hämta dina papper i receptionen på psykiatrin.

Sen var det klart och jag fick en jättefin hjälp av en psykolog på Habiliteringen och gick vidare i livet. Det kändes som en trygghet att ha papper på att jag hade asperger – det har öppnat många dörrar. Dock började jag fundera på om det kanske gömde sig mer inom mig. Jag vet inte om jag har borderline och om jag har: behöver jag hjälp med det? Eller skall jag fortsätta själv, dag för dag, svårighet för svårighet?

Jag blir bättre men människor är fortfarande en gåta för mig: även de som är i min närhet. Det är svårt när personer jag tror känner mig blir förvridna och konstiga för mig. Detta är smärtsamt och mörkt och inte alls lätt. Många ser inte detta, ser inte vägen fram till mina konstiga beslut och mitt irrationella beteende. När jag är i stormen kan jag inte förklara hur det känns, känslan av att vara i ett spegelland där allt är upp och ner. Jag ser inte balanserat på mig själv eller andra och jag slår runt mig i hopp om att få något, något alls, att bli vettigt. Detta har mer än en gång lett till stora missförstånd och nya smärtsamma minnen.

Jag har alltid kämpat med mina känslor och det är först de senaste åren jag insett att det går att balansera känslor med intellekt. Det gör det lättare, jag blir mer och mer medveten om mina metoder och skadliga beteenden och försöker åtgärda dem. Jag blir dock inte av med röster i mitt huvud som ömsom viskar ömsom skriker att jag kommer att bli ensam, jag kommer att bli övergiven och det finns inget jag kan göra. Med mitt intellekt förstår jag att så inte är fallet, mina känslor är helt övertygade. Just då är det sant, där mitt i stormen av smärta och rädsla: jag kommer att bli ensam.

Jag vet inte om jag kommer att få diagnosen borderline, eller vad som skulle behövas för att hjälpa mig. Kanske är det bara att fortsätta, att lära känna mig själv och sätta ord på min kamp så att andra förstår. Eller i alla fall inte skräms av mina lynniga kast. En stor eloge till min make som stått ut med mig i tretton år, älskat och stöttat mig och ibland skällt på mig. Dragit mig ur spegelvärlden där ingenting stämmer till verkligheten.

Just nu mår jag dåligt på grund av jobbiga tankar och sömnbrist men solen har tittat fram och katterna ställer inga frågor om hur jag mår. Dags att gå ut på balkongen och insupa lite värme: ett vapen mot mina dementorer – de försvinner i solen.

Annonser

2 reaktioner på ”Människor är jobbiga…

  1. Du, några saker jag reflekterar över.
    Det där med att älsklingen försöker göra Dig ”lite vettigare, få mig att se mitt galna beteende.”. Är det en ordvändning eller tror Du verkligen att det är det som det handlar om?
    För det tror inte jag. För mig framstår Du som en vettig människa!
    Vad ser Du för positivt i att ”Jag har blivit duktigare på att hålla mina sammanbrott för mig själv medan jag väntar och våndas.”? Stänga inne är inte bra, det är min erfarenhet. Jag _kanske_ kan vara på väg ut ur mina saker tack vare små sammanbrott men främst att klä det i ord. Nu vet jag förstås att PTS inte ska jämföras med Aspis eller Borderline men kanske kan det vara något sätt att hantera? Vad vet jag?
    Jag vet att jag stundtals är som en elefant i en porslinsbutik (talesätt för klumpighet), att jag är väldigt okänslig och obetänksam emellanåt. Självcentrerad. Just då och där behöver jag att någon talar om det för mig och jag vill påstå att jag tar det på rätt sätt i den absolut övervägande delen av tillfällen. Men ibland så…
    Oavsett vilket är det väldigt intressant och givande att läsa Din blogg och jag skulle gärna gilla den men jag ahr inget WP-konto så det får bli via ”Ansiktsboken”

    Liked by 1 person

    • Ang det jag skrev om Johan så menade jag det, och förklaringen går att finna i spegelvärlden jag nämnde. När jag är i ett sådant läge ser jag inte hur världen verkligen är, utan det mesta känns förvridet och jag gör/kan göra irrationella saker som jag enbart i efterhand kan se var fel. Johan fungerar då som en som vänder mig rätt igen så att säga, hjälper mig att komma tillbaka till rätt sida spegeln. Det är iaf så jag känner det. Och min övriga vettighet har egentligen inte så mycket med detta att göra, om du menar som vettiga åsikter och så. Det är snarare verklighetsförankring som det handlar om här.

      Och ang att hålla mina sammanbrott för mig själv så menade jag där att jag blir bättre på att inte ”lash out” och skada de relationer jag har eller försöker skapa utan håller det för mig själv, i e inte i sms eller chatt utan hemma. Jag har blivit bättre på att tala om det och resonera mig fram till ett vettigare beteende. Jag har upplevt så många gånger, när jag agerat på mina ”spegelingivelser” att det har skadat relationer och förvirrat folk som tycker om mig. Det var vad jag menade, inte att jag stänger in saker inom mig.

      Tack för dina kommentarer:)

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s