Ett brev till mina föräldrar

”Grattis på Johannadagen!
Önskar Pappa och Mamma.”

Ovanstående hälsning fick jag den 21:a juli, på namnsdagen för Johanna, precis som jag fick ett sms på min födelsedag: den 30:de juni. Födelsedagshälsningen följdes av femhundra kronor på kontot, namnsdagen av trehundra kronor. Vid första anblick kan detta ses som snällt, föräldrar som bidrar med lite pengar till sitt barn eller hur? Dock ser bilden annorlunda ut om en går djupare…

Åter igen är ni en del av mitt liv, efter flera år av tystnad. Jag för min del kan inte ens minnas när jag bestämde mig för att bryta kontakten mellan oss. Vad som mest förvånar mig är hur lätt det gick, jag tystnade och det förblev tyst. Åren gick och den ömsesidiga tystnaden var ett faktum, vilket jag var glad över: jag behövde inte er. Jag hade mitt eget liv, och jag ville inte att er osämja, er alkohol och ert våld skulle vara en del av det. När distansen ökade så kunde jag både inse ert alkoholberoende: något som jag knappt erkänt förut, inte ens för mig själv. På samma gång kunde jag bättre minnas glada stunder vi delat – våra resor, sommarstugan och alla gånger ni trots allt hjälpt mig. Även om jag väljer min egen familj nuförtiden så försvinner aldrig faktumet att ni är mina föräldrar, lika lite som det kommer att ändra faktumet att ni försöker köpa min kärlek och uppmärksamhet för att ni inte vet något annat sätt.

Jag valde inte er, det var inte jag som valde att skaffa barn. Det var ni, ni som aldrig borde ha tillåtits det. Istället för att skaffa två barn skulle ni ha frågat er själva varför ni stannade tillsammans, om inte något var fel. Trodde ni att barnen skulle skapa en kärlek som försvunnit eller följde ni bara normen? Gifte er och skaffade barn som alla andra utan att tänka på er lämplighet? Jag har ingen aning, men jag kan säga att ni misslyckades. Vi hade bra stunder såklart, jag tror att det är omöjligt att gå igenom så många år tillsammans och inte ha några glada minnen. Problemet för mig är att de är för få, inte värt det.

Så jag bröt kontakten och har inte ångrat det. Dock var ni helt plötsligt i mitt liv igen – huset i Tofta som ni gjort så fint – var till salu. Ni hade tydligen flyttat in till stan och börjat ta kontakt och jag vet inte hur jag ska göra. Det som förvirrade mig mest var den plötsliga längtan inom mig, efter kontakt, efter kärlek. En kärlek som inte funnits och som antagligen inte kommer att finnas. Mitt inre barn som gråter efter förlåtelse, osäkert från vem och för vad. Jag skrev tillbaka och tackade och använde femhundralappen till efterlängtade böcker som både jag och maken älskar.

Fortfarande förvirrad men märkligt glad väntade jag på att något mer skulle hända, förväntansfull och nervös. Så kom tidigare nämnda sms och trehundra kronor och jag frågar mig varför. Varför ger ni mig pengar, tror ni att ni kan köpa min närvaro som ni förlorade för så många år sen? Era pengar kommer inte att ändra minnen av smärta och utsatthet, alla år i skolan då jag höll tyst om mobbing och ensamhet. Eller dagen då jag grät med min bästa vän som den enda gången blev slagen av sin far, jag grät i sympati för jag visste hur det var. Hälsningar och pengar suddar inte ut minnen av höjda röster och tryckande tystnad, eller er kärlekslöshet. Jag har blivit våldtagen, visste ni det? Jag älskade en man som var många år äldre än mig, jag var ute på krogen till sent på natten. Jag läste också böcker, och skrev dikter och berättelser, och njöt av naturen. Jag har fått diagnosen Aspergers syndrom och har ångest som jag lärt mig att kontrollera med hjälp av psykolog. I år har jag varit gift med en underbar man i tio år och jag är också poly. Utöver detta är jag också transperson och inte den dotter som ni fortfarande tror att ni har – Märkligt sätt att komma ut kan en tycka, men jag är inte alls säker på om jag vill träffa er.

Jag har också insett att jag egentligen inte behöver komma ut för er, ni är inte en del av mitt liv längre och jag har inga illusioner om att ni dels skall förstå eller helt plötsligt börja acceptera mig. Det är lugnt: jag klarar mig utan det. Det är viktigare för mig att personer som bryr sig om och älskar mig accepterar mitt ”nya” jag.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med detta, men jag har insett att förlåtelse är en komplicerad sak och jag vet inte om jag är redo för det ännu. Vad jag vet är att det känns kymigt att ni försöker hantera min kärlek genom pengar. Det gör mig inte mer intresserad av att ha kontakt, och som jag sa när jag bröt kontakten: pengarna är inte värt det.

Min syster sa att ni bryr er och att ni är oroliga men inte vet hur ni ska visa det. Kanske är det sant, det skulle förklara mycket. Kanske är ni inte elaka egentligen, ni saknar kanske bara förmåga att visa kärlek? Hur som helst: jag kan inte göra något åt det och jag har mitt eget liv att leva och jag tvivlar på att något har förändrats.

Hälsningar Patrik.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s