”There’s a cloud for every silver lining”

Min identitet
mer än namn och pronomen
precis som din

Mitt i firandet av den tioåriga bröllopsdagen fanns tankar som skavde, och de rörde identitet. Hur skulle jag förhålla mig till det som hände när jag såg mig som Johanna, när jag fortfarande trodde att jag var kvinna? Det var något som jag aldrig funderat på, och inte hade många svar på. Vad värre var – jag blev åter igen lurad av min naivitet. Det är så lätt att blanda ihop acceptans och vilja att hjälpa med förståelse eller ens insikt. Detta blir extra tydligt när det gäller trans…

Trots att transpersoner existerat lika länge som resten av mänskligheten är samhällets kunskap om dem oerhört dålig. Denna kunskapsbrist visar sig i badrumstvister, frågor om könsdelar och tvångssteriliseringar. Den kan även ställa till problem i det lilla, det personliga.

Samtidigt som minnen av bröllopet gjorde mig glad och tacksam så gjorde de också mig olustig och fundersam – hur skulle jag förhålla mig till dem? Det var inte helt lätt att se bilder på mig själv iklädd klänning, i något som trots allt fortfarande ses som en väldigt könsbinär händelse: bröllopet. Jag ångrade mig absolut inte, jag älskar min Johan och tyckte att vi fick ett underbart bröllop. Dock är det svårt att komma ifrån att det hände Johanna och inte Patrik, ett faktum som är större än vilket namn jag väljer att använda på Facebook eller på min legitimation. Det handlar om identitet.

Många cis-personer verkar hysa missuppfattningen att trans enbart har att göra med namn och pronomen. Precis som T:et i HBTQ ofta är tyst och bortglömt så sker samma sak med termen identitet när det kommer till transpersoner. Dock har identitet större betydelse än enbart namn och pronomen, jag är övertygad om att de flesta cis-personer tillskriver sin identitet mer än så. Jag kan ha fel men jag får känslan av att många anser att transpersoner bara är cis-personer med ändrat namn och en önskan om att bli tilltalad ”hen”. Är det så? Har jag fel? Detta blir ännu mer tydligt när det kommer till personer som inte vill eller har möjlighet till kirurgiska åtgärder, eller de som mig insett sin transidentitet sent i livet. Deras nära och kära har lärt känna en identitet, och så länge transpersonen inte gör några synliga ingrepp eller uppvisar tydlig dysfori så är det svårt att helt lägga bort den bilden.

I min glädje över ett tioårigt äktenskap med min älskade Johan brottades jag med tankar och tvivel. Jag kände mig som vanligt som den besvärliga, den som ställde till. Att behöva förklara att bilder på mig från bröllopet var både fina och jobbiga var inte helt lätt, speciellt när mina tankar och känslor var så röriga. Jag var dessutom osäker på hur mycket jag skulle låta detta besvära mig, var det verkligen värt att uppröras över? Efter tio år som vegan så har jag lärt mig att det inte är värt att förklara för dem som inte vill förstå, och min energi är dyrbar.

Trans handlar om mer än namn och huruvida en vill bli benämnd som hen. Det handlar om identitet, självbild och rätt att få vara den en är. Det handlar om övergrepp i ett samhälle som strävar efter likformighet. Vi är inte förklädda cis-personer, vi är transpersoner. I de flesta fall har vi setts som cis: inte sällan lever många en lögn för att passa in eller av rädsla för att förlora sina nära och kära. De känner att något är fel, att något inte stämmer men är omedvetna om vad. Självmordstendenser och självskadebeteende är inte alls ovanligt för transpersoner, det är plågsamt att försöka leva i ett samhälle där en sakta kvävs och försvinner.

Så att bli ifrågasatt när jag berättade hur jag kände var svårt, och det svåraste var också att det kom från en människa som jag älskar. Jag vet inte hur många förklaringar det krävs, eller om jag har energi till det. Det finns mycket material om trans och en hel del personer har till och med talat öppet om sina i många fall hemska erfarenheter.

Nu är bröllopsdagen över och går inte att göra om. Jag och Johan fick en jättefin dag och jag hoppas det blir fler. Jag är kvar med mina jobbiga känslor och min önskan om att vara mindre komplicerad. Men jag har kommit fram till att jag då inte skulle vara mig själv, och jag har gått igenom så mycket smärta och lidande för att komma så här långt. Jag tänker fortsätta på min väg, jag har många svängar och avtagsvägar att upptäcka.

Dock hoppas jag att jag en dag kan lämna Johanna bakom mig och bli Patrik fullt ut – en identitet som innehåller mer än bara namn och pronomen.

Annonser

En reaktion på ””There’s a cloud for every silver lining”

  1. Jag försöker ta till mig men det går ruskigt fort för mig. Klart att det handlar om hur _Du_ ser _Dig_ själv.
    Identitet för mig är ett bevis på att en person är den den utger sig för. För mig är det till exempel att jag är jag. Jag kan inte förklara det annorlunda.
    Jag är en människa som naturen har försett med ett utseende, Försett med den ena av två funktioner för reproduktion som behövs, vad sen samhället anser det vara är egentligen ointressant.
    Jag har uppenbarligen inte förmågan att sätta mig in i frågan, det har aldrig varit aktuellt för mig. Jag är den jag är, rätt eller fel, jag vet inte,
    För mig är det ingen stor sak när det gäller min person. Cisperson visste jag inte ens vad det var för ett halvår sedan, eller något sådant, när jag tror Johan gjorde mig uppmärksam på det ordet.
    Så mycket är väl klart att jag känner mig inte som varande en transperson och därmed är jag en cisperson – rent binärt sett take it or leave it – och det mest påtagliga i könsrollshänseende som jag varit inblandad i som man är väl dels min värnplikt och dels som yrkesval när jag började på brandkåren 1976. Båda dessa yrkesval är tack och lov på väg att luckras upp ur könsrollshänseende precis som polis, präst, sjuksköterska, läkare, lärare med flera yrken har gjort. I övrigt ser jag egentligen, krasst sett, ingen skillnad på vad olika människor gör som har med könsidentitet att gör. Den är egentligen ointressant i min värld.
    Vill världen se mig som man, ok då, gör det: Vill omvärlden se mig som kvinna – fine, gör det då. Jag skiter i vilket egentligen.
    Jag kan bli attraherad av en man, jag kan bli attraherad av en kvinna. Jag har huvudsakligen haft hetereosexuella relationer men egentligen tänder jag på sexuell beröring oavsett från vem.
    Jag blir förälskad i en människa, inte ett kön.
    En av de saker jag har svårast för att förstå är varför det är jobbigt att se bilder på Dig som Johanna, som om det var en hemsk period i Ditt liv som Du vill förtränga. Oaktat den kärlek Du fått av Din omgivning under den tiden är den samma som Du får nu. Jag förändrar inte min kärlek för Dig bara för att Du är en transman – av varför skulle den göra det.
    För mig är begreppet cisperson något som är mig påklistrat utan att jag vill ha det. Det om något är omvärldens en stämpel som omvärlden inte har ett skit med att göra. Cis är för mig ett begrepp som skapats för att ”måste” finnas en motsats till trans – varför det?
    1) Det biologiska – Jo, där har jag vad som biologiskt traditionellt sett är manliga fortplantningorgan. En kroppskonstitution i form av benstomme, muskulatur etc som avviker från respektive överenstämmer med ungefär hälften av världen befolkning, generellt sett.
    2) Det juridiska – för att lagstiftningen gjorde skillnad av olika orsaker men det håller på att förändras.
    3) Sociala och kulturella könet – andra har inte ett smack med att göra hur jag uppträder eller klär mig. Bortsett från där det av rent praktiska skäl handlar om att ha exempelvis en speciell klädedräkt – uniform. Jag ger väl fullständigt hoppsan i vad andra skulle säga om jag klädde mig i ”traditionellt kvinnliga” kläder. Det finns flera klädedräkter som anses som typiskt kvinnliga här i västvärlden, som inte är det på andra håll. Sen finns det plagg som behövs av cirka 50 % av den ”vuxna” befolkningen som den andra halvan inte behöver.
    För mig är det kort sagt ingen stor grej. Inget dramatiskt. Och därför har jag så svårt att förstå varför bilder från en tid av Ditt liv som vad jag förstått varit en hyggligt positiv period där Du älskats av folk omkring Dig som ciskvinnan Johanna, kan symbolisera något som Du upplever som uppenbart traumatiskt när Du nu är transmannen Patrik. Jag älskar Dig lika mycket i vartje fall. Jag förstår inte. Sorry, men jag är slow learner och förstår inte vari i problematiken egentligen ligger.
    Du är den Du är oavsett vad andra tycker och tänker, i alla fall i mina ögon.
    En sak som jag inte förstår är att när Du önskar att Du ska lägga Johanna bakom Dig och fullt ut vara Patrik. För mig låter det som om Du tar avstånd från den identieten. Du är obekväm med den, den har innehållit så mycket elände så det är en av anledningarna varför Du vill ruska av Dig den. Men samtidigt tar Du, i mina ögon, avstånd från det liv Du levt tillsammans med Johan fram till Du blev klar över att Du är en transperson, för att Du var Johanna, mot Din vilja. Det smärtar mig.
    Varm Kram Fina Patrik!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s