Rädslan – min oönskade kamrat

“I must not fear. Fear is the mind-killer. Fear is the little-death that brings total obliteration. I will face my fear. I will permit it to pass over me and through me. And when it has gone past I will turn the inner eye to see its path. Where the fear has gone there will be nothing. Only I will remain.” 
― Frank Herbert, Dune

Jag försöker, som många vet, att lära mig att åka rullskridskor. Jag har blivit intresserad av roller derby och i framtiden ska jag förhoppningsvis bli en del av laget Visby Valkyries. Än så länge är det dock ”newbie-mode” och det är både läskigt och roligt att försöka. Jag har upptäckt att mitt största hinder är inte, som jag trodde, balanssvårigheter och koordinationsproblem utan min rädsla. Min rädsla för att ramla och skada mig och i förlängningen dö hindrar mig från att våga och lyckas – både i roller derby och i livet.

När jag ser tillbaka så inser jag att jag styrts av rädsla. Rädsla för smärta, våld och ensamhet. Jag var rädd hemma, i skolan och på gatan. Jag uppfostrades som flicka och blev tillsagd att frukta andra människor – mer specifikt män. Det var bäst för mig att jag inte drack för mycket, gick på fel gata eller följde med fel person hem. Om så hände och jag råkade ut för något så fanns det inget som någon kunde göra: det var mitt fel. Senare blev jag rädd att inte få arbete, att bli singel. Mer globalt så fanns hot om miljöförstöring, rasism och krig. Det fanns helt enkelt en hel hög saker att vara rädd för när jag växte upp, och det är ännu värre nu.

För ett tag sen började jag få ångest och panikattacker och det skrämde mig en hel del. Tack vare Johan och min fina psykolog på habiliteringen så kunde jag bemästra rädslan och panikattackerna blev färre tack vare användande av frontalloberna. Använda förnuft och logik som värn mot rädslan och se verkligheten som den var, inte så som fantasin ville få den till. Min fantasi är väldigt vältränad, kommer av att vara en kreativ människa, och ibland springer den iväg. När den sedan slår sig ihop med min ångest så blir livet väldigt spännande. Då får jag panikkänslor av SD och Ryssland. Jag var rädd att komma ut som poly och senare trans, rädd för att bli övergiven och avskydd.

Mörka krafter vill se oss rädda – för är vi rädda är vi blinda och formbara. När en är rädd, riktigt rädd, kopplas den rationella delen av hjärnan bort och reflexerna tar vid. Försvar eller flykt – funktioner som har räddats oss från att bli middag åt rovdjur. Dock är vi inte längre forntida människor på slätten – nu hotar andra saker. Funktionerna finns kvar men eftersom vi saknar mammutar och grottlejon så vet vi inte var vi ska springa. Dagens hot går inte att springa ifrån, världen krymper hela tiden när vi börjar ana hur allt hänger ihop.

Det finns olika sätt att hantera rädsla och tyvärr beter sig större delen av Sverige som om de har en panikattack, antingen springer de runt och skriker med händerna över öronen eller så blir de handlingsförlamade. När paniken slår till slutar vi tänka – vi tror på vad som helst bara det bekräftar vår rädsla. Detta har media dragit nytta av hur länge som helst, både för att sälja lösnummer och tv-tider men också i syfte att föra fram budskap och åsikter. Detta blir extra tydligt på sociala medier där sådana saker som källkritik och kritiskt tänkande verkar ha tagit rymning, ett faktum som många mörka krafter drar nytta av. De vill ha oss passiva, rädda och formbara. För om vi tänkte skulle vi se igenom dem, vi skulle organisera oss. Vi skulle göra motstånd. Författaren Chuck Wendig har skrivit ett blogginlägg om hur vi styrs av rädsla som är mycket värt att läsa. Dock vill jag flika in en varning om ”färgstarkt” språk.

Det finns många hot och flera av dem måste lösas snart, det är sant. Dock slutar inte jorden snurra imorgon, det stora landet i öst har inte anfallit oss ännu, Nordkalk har ännu inte grävt upp halva Gotland – även om de försöker. Jag har ännu inte slagit ihjäl mig på mina rullskridskor, kanske kommer det inte att hända. Det är dock läskigt när jag står redo att ställa mig upp, i det ögonblicket bidrar min hjärna med fina bilder på alla sätt jag kan slå ihjäl mig. Det är en utmaning att trotsa det, att våga ändå. Att stå emot rädslan och omfamna glädje och utmaningen – det är som en drog. Det är otroligt spännande att våga och lyckas, en växer som människa och jag stöttas av underbara människor som vill se mig lyckas. En av dem är jag själv.

Kanske kommer jag inte att dö, och kanske är det värt att våga. Att göra motstånd även om det känns hopplöst. Det är aldrig fel att höja rösten, vara den som inte är passiv. Det är så lätt att bli passiv eller än värre – trångsynt och hatande. Sluta aldrig tänka, det går alltid att göra något. Rasism och hatbrott springer ur rädsla, likaså känslan att vi är maktlösa inför giriga gruvbolag. Vi är bara maktlösa om vi ger bort vår makt – det finns alltid en ny dag att försöka igen.

Så jag kommer att försöka att åka på mina rullskridskor igen, och kanske kommer jag att ramla. Blåmärken bleknar inför den fina uppmuntran jag funnit hos min älskling och Visby Valkyries – jag är välkommen.

Så gör ett försök, bryt rädslan och passiviteten och höj din röst – du gör skillnad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s