Cynismen – mitt älskade problem

Vi är inga öar
alla delar vi på jorden
sluta aldrig gå

Precis som rädsla kan cynism och uppgivenhet skada ens engagemang eller lust att gå ut bland folk. Som introvert aspie med ångest har jag ibland svårt att gå ut och möta världen. Det som får mig att göra det är roliga och utmanande saker – och sådana saker som är värda att slåss för. Hemligheten är att inte ge upp, att kunna se ljuset i mörkret trots att du känner dig som den enda som bryr sig…

Det är svårt att få människor att bry sig, speciellt när det rör sådana stora saker som grundvatten och natur. En skulle kunna tycka att hotat grundvatten skulle få alla att vakna till men så är det inte. Striden för Ojnareskogen har hållit på så många år nu och alla är antingen trötta på den eller så är de uppgivna. Politikernas hanterande av ärendet har varit allt annat än strålande, och det är lätt att få känslan av att de går i kalkindustrins ledband. Exploatering ger pengar, vilket är det enda som industrier och giriga bolag bryr sig om. Politikerna gnäller om och om igen om jobben – de är lätta att manipulera på grund av deras besatthet av arbetslinjen och den förlegade idén om att alla skall ha arbete. Dessutom skulle de jobb som kalkbrottet bidrog med finnas i ungefär 20 år eller så tills industrin drar vidare, kvar finns en en sårig natur och försämrade förutsättningar för människor såväl som djur. Och jobben? Ja de har försvunnit bortom horisonten, eller till nästa plätt på kartan som är attraktiv för exploatering.

En annan sak som drar ner mig är vårt lands skamliga behandling av EU-medborgare som söker sig till oss för inkomst och en bättre värld. Inte nog med att vi stänger ute dem från arbete och husrum – vi bränner ner deras husvagnar, kastar tändvätska på dem och gör vårt bästa för att visa vårt förakt för behövande människor. Organisationer och privatpersoner gör sitt bästa för att hjälpa, ett arbete som banne mig borde underlättas av staten Sverige. Men alltför ofta skiner antiziganism och rasism igenom även hos det offentliga, med rivna läger, nedprioriterade brottsutredningar och förvägrad sjukvård och socialhjälp. Behövande människor blir till problem som skall skyfflas någon annanstans, bara de inte är här.

Uppgivenheten blir bara större av att se hakkors klottrade i mitt bostadsområde, något jag aldrig sett förut. Visst, i detta faller handlade det nog ”bara” om allmänt klotter men för mig kändes det större. Dock ringde vi Gotlandshems jour och fick veta att fler hade ringt in och berättat och vi fick svaret att det skulle tas bort. Bara känslan av att fler hade stört sig på det och faktiskt gjort sig besväret att ringa in fick mig på bättre humör. Det finns fortfarande människor som bryr sig, som inte accepterar dylikt skräp i ett område där en betalar för att känna sig hemma och trygg. Det är en grundläggande rättighet – rätten till hem och trygghet. En rättighet som många förvägras i vårt ”demokratiska” och ”jämställda” land.

Så vad ska en göra? Hur ska en enskild person orka hålla huvudet över ytan och till och med göra ett försök till förändring? En bra metod, enligt mig, är att omge sig med fina och älskande individer. Finn en grupp som tycker ungefär som du och stötta varandra, för det behövs. I mörkret, i orkeslösheten, i cynismens falska styrka så behövs det ljus och kärlek. Jag har funnit sådan här kärlek och styrka dels i Visby Valkyries och också i Feministiskt initiativ. Glädje i framgångarna, tröst och stöttande i motgångarna.

Ibland känns det som att hela världen har blivit svart och att ingen bryr sig. Luras inte av det, i alla fall inte någon längre stund. Det är så de vill att vi ska känna, vi ska vara rädda och uppgivna som jag skrev om i förra inlägget. Cynismen ger falska löften om styrka – att en inte behöver andra, att avstånd till människor är nödvändigt. Det är fel – vi behöver varandra nu mer än någonsin. Många goda och starka personer bränner ut sig och går under vilket är en till seger för grymma och hatiska organisationer och företag.

Vi väntar ännu på regeringens svar om Ojnare och det efterlängtade Natura 2000-området, förhoppningsvis blir det av. Jag skulle behöva ett tecken på att regeringen och politikerna faktiskt bryr sig, att de visar en gnutta medmänsklighet. Om det inte händer, om beslutet blir till Nordkalks fördel, så är jag rädd att jag förlorar allt förtroende för att de någonsin kommer att välja rätt i framtiden.

Varje dag är ett nytt försök, och nya försök att gå. Det är okej att bli deppig och uppgiven ibland bara en fortsätter att gå. Kom ihåg att det är svårare att fånga ett rörligt mål, om vi rör på oss kan de inte trycka ner oss lika lätt.

Vi mår bättre av hopp än cynism, bättre av kärlek än av rädsla och hat. Kom ihåg det.

Annonser

2 reaktioner på ”Cynismen – mitt älskade problem

    • Ja, det borde jag kanske ha skrivit, att det såklart finns fördelar med en viss cynism med:) Jag kommer aldrig att bli av med min, och det vill jag inte heller. Tänkte mest på den mer skadliga cynismen i min text.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s