Det döende patriarkatet

”En annan värld är inte bara möjlig, hon är redan på väg. Under en lugn dag kan du om du lyssnar noga, höra henne andas.”
– Slutraden i 8 MARS-MANIFESTET

Vi lever i en värld i förändring, och det blir allt tydligare att vi står vid ett vägskäl. Ena vägen leder till vidare exploaterande konsumtion och i förlängningen en döende jord, den andra till en hållbar framtid med en ödmjuk behandling av jorden och dess invånare. Vi har länge nog valt det första vägen, och de varningstecken vi såg förr har nu blivit verklighet. Miljoner människor är på flykt från krig och förstörelse, vårt jordklot utarmas och utnyttjas, människor och djur mår allt sämre. Allt detta elände har sin källa i två företeelser som går sällsynt bra ihop – patriarkatet och kapitalismen.

Feminister har länge talat emot patriarkatet och dess skadliga inverkan på både människor och vår omvärld. Detta har lett till att många, främst män, har höjt sina röster och försvarat sina privilegier och sin maktposition. De smutskastar och förtalar kvinnor som står upp mot usla löner, skadliga arbetsmiljöer och obefintliga rättigheter. Det framgår med all önskvärd tydlighet att kvinnor inte har någon framstående plats alls inom det patriarkala systemet, detsamma gäller människor med annan etnisk bakgrund, fattiga, funktionsnedsatta och även vår egen jord. Kapitalismens män anser att jorden och dess resurser tillhör dem, och de visar sin makt genom gruvdrift, industri, skadligt jordbruk och djurindustri. Detta visar sig på en myriad olika sätt, alltifrån påhopp på ammande kvinnor till storskaliga krig. Krig handlar näst intill uteslutande om resurser och territorier, alltså ett förstärkande av de fiktiva gränser som utgör ”nationer”. Gränser som stänger inne naturresurser och levande varelser med kapitalismens bomärke stämplat på sig för att visa ägande. Gränser som enbart leder till krig, utnyttjande och det otroligt skadliga tänkandet ”vi och dom”.

Jag har under lång tid undrat vad som hänt med vissa delar av mänskligheten – främst männen och den otroligt skadliga mansrollen. Pojkar uppfostras till att inte visa känslor, bli mer fysiska än andra barn i sin omgivning, att få det de vill ha genom kraft. Uttrycket ”pojkar är pojkar” är kanske gulligt i småbarnsålder men vad gör vi när sagda småbarn växer upp till en individ som upplever att våld och aggression är svaret på det mesta? Att genom att höja rösten och överrösta sin motståndare så får de rätt? Svaret på det ser vi idag – en mansroll som reducerats till rasism, sexism och främlingsfientlighet. Detta sker både i organiserad form (Sveriges flyktingkontroller) till utbrott på nätet när kvinnor pekar på faktumet att till exempel våldtäkter skedde långt innan flyktingarna anlände. Mansrollens män pratar vitt och brett om ”utlänningars” bristande kvinnosyn och deras (tydligen) okontrollerbara drift att våldta svenska kvinnor, samtidigt som samma män hotar ”sina” kvinnor med våldtäkt när de höjer sina röster och kräver rättigheter, eller bara sunt förnuft.

Patriarkatet bryr sig inte om kvinnors, eller någon annans, väl och ve. Deras aggressiva och rasistiska ”försvar” av dem bottnar i inställningen att dessa individer tillhör dem och att ingen annan (läs: man) skall komma och ta dem ifrån dem. Dessa män anser att kvinnorna skall vara tysta och betjäna dem. På samma sätt behandlas också vår jord. Vårt planet och dess djur-och växtliv värdesätts enbart utifrån sin plats i produktionen, kapitalismens heliga gudabild. Konsumtionen är dess kyrka och på altaret offras både människor, djur och vårt livsviktiga vatten. Kapitalismen försvarar sina brister och sin förstörelse av natur och livsrum med utveckling – det är priset för konsumtionen och de som inte godtar det är i bästa fall naiva och i värsta fall ett hot. Detta skeende ser vi nu i våra hemtrakter, i striden om Ojnare och Bästeträsk som utgör en livsviktig vattenreservoar för norra Gotland, en ö som varje sommar lider stor vattenbrist. Kalkindustrin hotar med förlorade jobb och hävdar att vi klarar oss bra på avsaltat havsvatten – vatten från ett av världens mest förorenade innanhav. Denna industri, som vilken annan industri som helst, bryr sig enbart om vinst och produktion; miljö, vatten och livsvillkor hamnar långt ner på listan.

Kapitalismen och patriarkatet visar sig också globalt i hänsynslös exploatering av andra länders naturresurser och lämnar ödemark efter sig. Mäktiga länder i västvärlden drog gränser i mindre bemedlade länder, delade upp mark mellan sig. De startade krig för att roffa åt sig mer resurser och rikedom från varandra, och effekterna av det ser vi idag. Många av de krig och konflikter vi ser idag är skapade av västvärldens girighet och utnyttjande av folk och länder. Naturkatastrofer, svält och strider tvingar miljontals människor att fly sina hemländer och västvärlden vägrar ta sitt ansvar. EU höjer sina murar och diskuterar vad de ska göra med de som trots allt lyckades ta sig in till ”säkerheten” inom Europa. Här i Sverige pratar politiker om ”andrum” och ”samhällets kollaps” och stänger våra gränser för människor som förlorat allt. Detta visar sig även inom landet med det inbillade militära hotet mot Sverige, en upprustad militär och en vilja att gå med i NATO. Vi lägger stora summor på att rusta oss för inbillade krig medan miljoner människor är på flykt; vi sparar in på viktiga saker som sjukvård, äldrevård, skolor och bibliotek samtidigt som rasismen och främlingsfientligheten växer. Militären utgör en föråldrad syn på världen, där män skall dra ut med vapen i hand för att ”försvara” kvinnor och barn och sitt land. Sanningen är dock den att krig sällan försvarar någonting, och inga lider så mycket i krig än kvinnor och barn. Men illusionen finns och förstärks i sitt bekräftande av mansrollen och patriarkatet.

Vi måste välja den andra vägen, se på saker på ett nytt sätt annars kommer vi att gå under. Vi måste hindra vår destruktiva framfart och se vart vi är på väg. Feminismen är den enda vägen framåt, men det måste vara en feminism som inkluderar, inte exkluderar. Denna rörelse kan inte och får inte enbart finnas för vita ciskvinnor i medelklassen. utan måste bestå av fler ansikten med varierande livserfarenheter och styrkor. För mig innebär feminismen en övergripande syn på världen och vår plats i den. Vi måste inse att allt hänger ihop, att trots stora avstånd är vi en mänsklighet som går över påhittade nationsgränser. Vi måste öppna våra ögon och se att det vi gör i ett land får effekter i ett annat och att vi måste ta ansvar för det. Feminismen är för alla och den enda rätta vägen framåt.

Mansrollen är döende, liksom den patriarkala kapitalismen. Det handlar inte längre om att få lika villkor för kvinnor och män, det handlar om att välja en helt annan väg, överge den förtärande och förstörande kapitalismen och se till ett mer hållbart samhälle som kan klara av en snabbt växande mänsklighet utan att gå under. En mänsklighet som består av alla sorters människor och vi måste lämna patriarkatet i diket innan det förstör allt vi har.

Jag anser att en ny värld kommer, en ny framtid där gränser, språk och traditioner inte innebär främlingskap utan chanser till utveckling och mänsklighet. Vi är alla människor och vi har alla rätt att leva och finnas. En värld – en feminism för alla.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s