Att komma ut – om en bok

Vi behöver mer
ge oss nya perspektiv
bortom det binära

Jag har börjat läsa böcker om transpersoner, skönlitterära böcker som tar upp det svåra med trans och transition. Dessa böcker har innehållit olika reaktioner och många av dem svåra. Dock har jag börjat se en trend i dessa viktiga böcker: de porträtterar enbart transpersoner som är binära – transmän eller transkvinnor. De tar upp det svåra och otroliga med att passera och smälta in bland cispersoner och hur det känns när det fallerar – detta är den vanliga berättelsen om transpersoner och de lämnar mig med en känsla av brist; brist på fler synsätt, fler berättelser. Hur skulle berättelsen se ut om vi såg den från ett icke-binärt perspektiv?


Transpersoner lever utsatta liv; många är fattiga och på kanten av samhället (detta gäller speciellt för icke-vita transkvinnor som möter ett dubbelt stigma.) Många möter trakasserier, våld och fördomar på daglig basis i ett samhälle som behandlar dem som parior. Om du lever i ständig rädsla lär du dig att anpassa dig, att skaffa kamouflage. Konceptet ”passera” är komplext och känsligt då det i många fall avgör skillnaden mellan liv och död, trakasseri eller säkerhet.

När cis-världen talar om och porträtterar transpersoner pratas det mycket om hur mycket personer är kvinna eller man, detta översätts ofta till huruvida personen uppfyller existerande könsroller. Media framställer ofta transmän som vältränade och atletiska, transkvinnor som vackra och välklädda och sminkade. Dessa roller är främst skapade i västvärlden och handlar om rikedom, status och faktiskt, kopplat till det, vithet. Bilden av framgångsrika människor är till stor del vita cispersoner och att passera som transman eller transkvinna handlar också om att uppfylla roller som härstammar från vit kolonialism och exploatering.

Kolonialismen spred, bland alla normer den bar ut i världen, bilden av kön som binärt och med väldigt strikta roller. Eftersom västvärlden än idag dominerar rikedomar och inflytande i världen är det inte konstigt att vithet ses som statusfyllt och attraktivt. I många fall har en förhållandevis liten grupp av rika inflytelserika personer satt ribban för hur en ”lyckad” individ ska se ut och vara, och i den bilden finns inget utrymme utanför Man och Kvinna.

En text som öppnade mina ögon angående konceptet ”passera” och vithet var Alex-Quan Phams text ”I’m Gender Non-Conforming – And I Need People to Stop Pressuring Me to ‘Pass’” där hen skriver om problematiken med ”passerande” och icke-vithet. När vi tänker på människor som på något sätt har lyckats kommer bilden av en vit medelålders heterosexuell cisman upp i huvudet (i alla fall för mig) och om vi vill göra bilden komplett så tillförs en vit medelålders heterosexuell ciskvinna vid sidan av mannen. I den västerländska framgångssagan står män högst och kvinnor lägre – ofta som vackra accessoarer till mannen. Eftersom pengar och vithet likställs med makt och inflytande är det inte konstigt att det är eftersträvansvärt, men hur är detta för oss icke-binära? Vi som utmanar den binära normen och även den skrivna framgångssagan? Transpersoner och transidentiteter är utmanande nog – om vi går utanför det binära kan vi lika gärna skriva ”här bor det drakar” på kanten av kartan, som sjöfarare gjorde förr; det är så det känns. Vi saknar referenspunkter och vägmärken och det skrämmer många människor.

Konceptet ”passera” pekar även på en bild av transpersoner som bedragare, som försöker vara något de inte är. Vi ses gång på gång (främst) transkvinnor som mördats då personen som våldtog dem insåg att de var trans och alltså inte som de trodde. En bild av att transpersoner försöker ”bli något de inte är” istället för att leva den identitet som de är. Normen av man och kvinna är otroligt stark i vårt samhälle, och de som inte passar in ses som hot och avvikande individer som enbart är ute efter att ”rock the boat” och störa ordningen. Bara idén av kunna ”välja” sitt eget kön verkar skrämma livet ur många cis-personer, som om kön är den sista muren att falla för total anarki och kaos.

Intressant nog verkar det även skrämma binära transpersoner, icke-binära personer möter ofta hat och fördömande både från cis-sidan och trans-sidan av stängslet. Många transpersoner säger att de inte ens ”tror” på att människor kan vara icke-binära, detta riktas speciellt mot de som till exempel väljer bort hormoner och operationer. De får höra att de inte är ”tillräckligt” mycket trans och att de borde gå tillbaka till cis-världen – inte helt olikt hur bisexuella blir behandlade av heterosexuella och homosexuella personer faktiskt.

Kön är ett stort spektrum och icke-binära är enbart en del av det och det finns många sätt att vara ickebinär på. Ingen är den andra lik och vi har alla olika sätt att formulera oss själva på. Problemet är att det är i dagsläget mycket svårt att hitta berättelser från icke-binära personer, vi är ofta osynliga i det cis-normativa samhället som i många fall skräms av vår närvaro. Många berättelser skildras också ur anhörigas perspektiv, och hur svårt de anser sig ha med en transperson som släkting/vän/partner och så vidare. Hur de önskar att personen ifråga kunde ge upp sin farliga och skadliga idé om att gå igenom en transition och könsbekräftande vård. I många fall känns det som föräldrar till autistiska barn som klagar över hur svårt det är att ha ett ”handikappat” barn medan barnets röst förblir tystad. Jag förstår att det är svårt och skrämmande när en person i ens närhet vill gå igenom en process att bekräfta sin identitet och förändras. Saken är den att detta inte handlar om er, ni är biroller till huvudrollen – transpersonen i er närhet.

Så jag känner att det behövs berättelser från icke-binära personer, och på grund av mitt väldigt dåliga tålamod bestämde jag mig för att skriva den själv. Det är en stor sak: tvärtemot vad andra tror så är det svårt att skriva en bok, men jag känner att det är viktigt. Vi behöver flera vinklar, vi kan inte enbart titta från en. Transkvinnor och transmän är enbart en del av spektrumet, precis som sina motsvarigheter i cis-världen. Vi måste se bortom det binära, bortom kolonialismens förtryck och den falska framgångssagan som skapat så mycket elände. Den giftiga manligheten har tillsammans med kapitalismen skapat en strikt hierarki med mannen över kvinnan och detta visar sig även i transvärlden. Det är ingen chockerande nyhet att transmäns berättelser visas i styrka och framgång och transkvinnors i dödssiffror.

Vi måste sluta pressa transpersoner – binära eller icke-binära, att passera och smälta in i cis-världen, för det skapar lidande och vidare klyftor mellan de som lyckas och de som inte gör det. Det viktigaste är att få vara den en är och få leva sitt liv på sina egna villkor istället för att uppfylla skadliga könsroller som enbart visar på den orättvisa fördelningen av rikedom och resurser på vårt jordklot.

Kön är ett spektrum, livet är varierande och mångfasetterat och vi är alla unika individer som delar utrymme. Precis som övriga transpersoner så har alltid icke-binära personer funnits och vi kommer att fortsätta finnas och kräva rättigheter, oavsett hur mycket vi får offra på vägen dit.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s