Dumma jävla intelligens!

Jag är inte dum
inte dum inte dum
jag är inte dum

Något som har förföljt mig genom åren är mitt stora intelligens-komplex. Jag är inte säker på var det började men jag kan nämna två saker som cementerade det: matte och mobbing. Dessa två saker har, när jag var ung, smulat sönder mitt självförtroende och min tro på min egen intelligens. Skolan svek mig på två sätt – dels misslyckades den med att åtgärda en nio år lång mobbing och dels gjorde den sitt bästa för att pracka på mig matte som jag varken kunde se någon poäng med eller räkna. Vårt samhälle mäter intelligens och vår förmåga att bidra till kapitalismen utifrån siffror och ekonomi och de som ej är lönsamma lämnas vid vägkanten…

Dumma matte, dumma onda matte som efter flera år fortsätter att plåga mig, fortsätter att förminska mig. Dumma mig som låter siffror påverka mitt värde, tvingar fram tårar och årslång frustration. Det är tårarna och frustrationen från ett barn som ännu en gång har misslyckats precis som hen visste att hen skulle göra och det enda som finns är pinsamhet och ord som dunkar i huvudet; du är dum, du är dum, du är värdelös, du är värdelös. Jag kan ännu höra dem, kan ännu minnas klassrummen där jag misslyckades, hemmets köksbord där jag misslyckades och skrämdes av min fars höga röst och hot om våld. Jag misstänkte länge att jag svek honom på något sätt, för att jag inte kunde räkna, för att jag inte räckte till. Att han var generad och frustrerad över att ha ett sådant dumt och hopplöst barn.

Det tog fram till vuxen ålder innan jag lyckades få godkänt betyg i matte A. Tänk er vilken seger det var, ett litet ord som samtidigt gav mig revansch på alla år då jag underkänt mig själv, sett mig som en lägre stående människa. Hur kan addering, subtraktion och ekvationer ha sådan makt över mig? Hur kunde jag tillåta dem att diktera vad jag kunde och inte kunde?

Många kommer till komvux med mattespöken, röster i huvudet som säger att de inte kan, att de är dumma och värdelösa. Kanske har de försökt om och om igen, givit upp, försökt igen. Eller så blev det för mycket; de fick fel hjälp eller ingen hjälp alls, ingen uppmuntran. Ingen sa att de kunde, bara vad de inte kunde. De gav upp och skolkade, gav upp kampen mot de hänsynslösa siffrorna och deras märkliga makt. Kanske är komvux deras sista försök, och har de otur – det sista.

Kanske har dessa personer också upplevt mobbing, upplevt känslan av att smulas sönder på insidan medan deras yttre skal blir hårdare och hårdare. När ensamheten, våldet och de elaka orden hotar att bli för mycket och bryta ner orken att klara av ännu en dag, ännu en timme. Vetskapen om att för många tårar släpper fram för mycket smärta och gör det omöjligt att fortsätta. Inte visa svaghet, inte inför dem. Inte inför de som vill hjälpa – jag klarar mig själv, det är inte så farligt.

Siffror och matte har aldrig varit mina vänner, tvärtom har de fått mig att känna mig som en mindre människa. Det var inte bara min far som var frustrerad på mig, även lärare upplevde det. Jag tror det var svårt för dem att se hur det kunde vara så svårt för mig, det var väl bara att räkna ut? Ett starkt minne jag har är en lärare på komvux (mitt första försök att lyckas med matte där) som slängde fram ett matteproblem till mig och försökte ”tvinga” fram ett svar. Min hjärna gjorde vad den alltid gjorde i liknande situationer – den låste sig. När det händer kan jag inte ens räkna ut två plus två. Detta slutade med att hen, efter att ha stirrat på mig ett bra tag, gav upp och lämnade mig i tårar och en stark känsla av dumhet.

Jag lyckades få godkänt på andra komvux-försöket tack vare tre faktorer: en bra mattelärare, sällskap av en vän som också kämpade och min underbara makes pedagogik vid köksbordet. Plötsligt började jag förstå, siffrorna skapade förståeliga mönster, jag började förstå språket de talade. Steg för steg började jag lösa problemen och känna stolthet och värde. Jag kan det här! Jag förstår! Kanske är är till och med smart! Det var en otrolig rush.

Jag fick mitt godkända betyg och min revansch på barnet som trodde sig vara värdelös. Dock var det många år sedan, och jag kämpar fortfarande. Inte minst mot ett samhälle som mäter värde utifrån siffror och logiskt tänkande, en skola som värdesätter matte och likformighet över empati och särskildhet.

Skolan behöver göra så mycket mer, både mot mobbing och överskottet av matte. Den måste sluta gruppera in barn i klasser enbart utifrån deras födelsedatum och kunskapsnivå. Slutagöra sitt bästa för att så att säga skilja agnarna från vetet – de olönsamma från de lönsamma. Den måste se till individerna, driva på glädjen att lära, att skaffa kunskap. Men viktigast av allt så måste den upphöra med att sluka eleverna hela och spotta ut benen.

Det sägs gång på gång att mobbing är ett problem, att vi borde göra mer men jag ser inga förändringar i skolsättet. Vad jag ser är en allmän åsikt att mobbing är en del av uppväxten, något som en får ta när en går igenom skolan, ingen stor grej. Men jag kan tala om, efter drygt nio år av mobbing, att det sätter spår. Det lämnar ärr som aldrig försvinner, ord och slag skapar psykiska (och ibland fysiska) men som påverkar vår förmåga att fungera i vår närmiljö. Det borde säga sig själv att om en person ständigt blir utfryst, ensam och slagen att hen inte kommer att kunna skapa värdefulla och hälsosamma band till andra människor. Visst, personen överlevde och det är ju en seger i sig men till vilket pris? Trasiga människor tenderar att kosta samhället mer som vuxna än barn men ändå görs det inte tillräckligt för att förhindra den tortyr som mobbing faktiskt är.

För att skolan skall kunna ha resurser att hjälpa elever som lider behöver den mer pengar och en högre status i samhället. Det är något fel när vi sätter hanterandet av pengar på börser och banker högre än pedagogiskt arbete. Lärare är i många fall pressade och utslitna av för stora klasser och sparkrav och saknar förmåga och auktoritet att slå ner på mobbing. Det talas ständigt om förbud och begränsningar av elevernas mobilanvändning i skolorna, men dessa diskussioner missar värdet av en gemenskap som kanske bara finns på nätet. Kanske är det just dessa nätvänner som hjälper en elev att klara av en dag till, en lektion till utan att överväga självmord, kanske är denna livlina det enda ljus som finns i en annars mörk värld.

Jag överlevde skolan, matten och ensamheten men inte utan sår och ärr. Jag känner mig ännu dum, värdelös och ful. Höjda röster kan fortfarande få mig att gråta och fly, fly från minnen av slag. Jag lever fortfarande i ett samhälle som värderar pengar över kärlek och empati, som mäter framgång enbart utifrån siffror på lönekuvertet. Minnena av mobbing kommer alltid att finnas, men det viktiga är att jag överlevde, jag klarade mig och tack vare det har jag en chans att göra något av mitt liv, att bli en bättre människa.

Snälla se den ensamma eleven, den som går ensam på rasterna. Den som är tyst eller den som ”lash out”. Se blåmärkena och våldet i korridorerna och fråga hur det är, bli inte avskräckt av tystnad eller ett frammumlat ”det är inget”. För det är något, det är tortyr och utanförskap som kan kosta liv.

Se dem, hjälp dem – innan det är försent.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s