Till mina transvänner

Ljuset i dunklet
mina speciella vänner
som delar strider

Detta är en text till mina trans – och icke-binära – vänner och allt vad ni gör för mig. För någon dag sen ordnade jag tillsammans med min vän D en picknick för gotländska (men även besökande fastlänningar) trans och icke-binära personer. Vi tog rätt tidigt beslutet att den skulle vara stängd för cispersoner; detta kunde kanske ses som märkligt för många men det var viktigt för oss av flera skäl. För sanningen är att cispersoner styr vår värld, de anses stå i majoritet och fyller utan ansträngning upp alla tillgängliga områden och ytor i samhället och vi icke-cis hamnar lätt utanför eller i obekväma eller hotande situationer där våra liv hotas. Det är alltid något vi trans och icke-binära personer får förhålla oss till – hur vi ska navigera denna värld byggd av cispersoner. Vi behöver våra trygga platser och människor.


Det är en speciell känsla – att höra till. Att känna att en är med likar, personer som förstår hur det är att vara på utsidan, att bli felkönad, tilltalad med ”dödnamn” och hur ont det kan göra att förlora vänner och familjemedlemmar. Jag har haft tillfällen då jag gråtande skrivit till en transvän över messenger, när jag på samma kväll upplevt felkönande, fått höra mitt gamla namn och på detta invaliderande av min Aspergers-diagnos. Det var tungt och smärtsamt och min vän K förstod utan att hen egentligen kände mig särskilt bra, trots att vi befann oss på olika platser, trots att vi aldrig träffats. Det var en elektronisk hand som sträcktes ut, en famn som kändes över avstånd, ett av tillfällena då den moderna tekniken skiner – förmågan att läka hjärta och sinne över avstånd.

Jag har på den senaste tiden börjar lära känna fler trans och icke-binära vänner, och det har varit en sådan trygghet och bekräftelse. Inget är så stärkande än att hitta ett ”community”, att höra till och detta blir extra starkt då det sker på ens hemort. På det icke-binära regnbågscaféet på Fenix fick jag träffa flera härliga människor som identifierade sig som icke-binära och det var en ögonöppnare. Jag kände en glädje spridas i kroppen, förvåning över hur många det ändå fanns på den här lilla kobben. När en bor på en liten ort är det alltid lätt att tro att en är ensam, att all samvaro och tillhörighet nås över internet med personer långt bort, men här fanns de mitt framför mina ögon. Jag fick en inbjudan till en grupp för icke-binära på facebook som nu betyder otroligt mycket för mig, den är välkomnande och stödjande att jag ibland blir rörd, ett smultronställe på internet.

Vi blev fyra på picknicken (när jag väl kom dit) och det blev en trevlig stund mellan likar. Det var en tillfällig fristad, där vi kunde prata om cis, trans, normer och mycket mer. En stund när vi inte blev ifrågasatta eller placerade i ett provrör för studie. Vi slapp representera och bara vara oss själva och jag kände mig trygg nog att lite skämtsam klaga över hur min navelpiercing och min binder inte riktigt kom överens och möttes inte av frågor utan medkänsla.

Efter detta har jag börjat fundera mer och mer på konceptet trygga platser och miljöer. Världen är en osäker plats för alla, men om du identifierar dig som icke-binär eller trans kan den vara direkt farlig och hotande. Vi behöver våra trygga platser och människor, om inte annat för att för en gångs skull släppa garden och lägga av rustningen som behövs för att vi ska navigera slagfältet som cisvärlden ibland kan vara. Det behöver inte vara stora saker heller, det kan vara massa mindre saker som staplas på en under en dag; för små för att upplevas som hot men för stora för att glida under radarn. Det är inte heller lätt att få cispersoner att förstå, de som har liten eller ingen friktion angående sitt kön eller sin plats i samhället, de som inte dagligen möter hot eller rädsla för detsamma. De som aldrig upplever valet mellan klänning och byxor som valet mellan identitet och trygghet.

Jag har vänner som vet vad transutredning innebär, hur det är att ha binder, som jag kan fråga om hormoner och som kan ge en axel att gråta ut mot även om den är på avstånd. De hjälper också till att förklara transvärlden för min make, delar som läggs till den komplexa mosaiken som är könsidentitet. Han är också otroligt glad att jag hittar vänner, speciellt som jag kämpar mot min vana att vara en introvert eremit.

En viktig sak transvänner gör för mig: de erbjuder en miljö där förklaringarna slutar. Sen jag blev vegan tills nu har jag alltid behövt svara på frågor. Så fort en stiger utanför normer förväntas en vara en informationsbank för vem som helst som vandrar förbi, de ser det som sin rätt att ställa vilka frågor som helst – om min kropp, om mina könsdelar, om mina tankar, mina behov – inget är heligt. Detta är väldigt tröttande i längden, men sanningen att säga så sker inga framsteg utan frågor och jag tycker om att öppna människors ögon och få dem att se andra perspektiv. Men ibland finns inte energin. Ibland är det skönt att få vara med människor som inte frågar vad cis eller trans är, vad en transutredning är eller huruvida jag skall operera mig eller inte. Ibland är det skönt att bara vara och rentav beklaga sig över hopplösa frågor och okänsliga människor – det är en ventil.

Jag minns hur jag läste i en QX om en transman som efter en oerhört svår barndom och ungdomstid nått privilegiet att få vara sig själv och dessutom vinna framgång inom idrott. Det stod i artikeln att många transpersoner skrivit till honom och jag insåg att det kunde jag också göra, fråga de frågor jag hade svårt att fråga andra. Jag skrev och fick ett fint svar tillbaka och vi blev vänner. L är ytterligare en vän som förstår och som finns där.

Jag har sen dess hittat flera och jag är lyckligt lottad på flera sätt: i min krets av familj och vänner har människor som förstår och accepterar mig. Även om cispersonerna i min närhet inte riktigt förstår så finns de där ändå, ger av sin kärlek och acceptans och jag har många fina trans – och icke-binära- vänner som finns där för mig. Jag vill speciellt nämna M, en väldigt fin vän som utöver trans även diskuterat buddism med mig, eller S som förutom fin vänskap och stöd erbjöd sig att vara kattvakt på kort varsel när jag åker upp på möte med min psykolog.

Jag kan inte släppa tanken på en trygg plats på Gotland där vi icke-binära och transpersoner kan träffas utan hot utifrån, separat från det dagliga slagfältet. En fysiskt plats där de vanliga massorna av cispersoner inte har tillträde, en plats där fester kan få vara roliga och lössläppta utan att gästerna ska uppleva hot och våld. Detta är extra viktigt för oss som är trans, det är ingen nyhet att vi är utsatta i ett samhälle som hellre bekymrar sig om beskydd av cismän än mord och förföljelse av transkvinnor. Vi behöver känna att vi finns där för varandra, skapa stunder och platser där vi kan känna trygghet – även om det bara är inlåsta på en toalett med tårarna strömmande och ord på en mobilskärm.

När fina Saga Becker kom till Gotland Pride och började sitt tal med att berätta att några av hennes transvänner har försökt ta självmord blev det smärtsamt tydligt att trygghet och gemenskap spelar roll för oss transpersoner. Mina vänner hjälper och stärker mig, att ni förstår och accepterar mig är en är en stor och fin gåva som jag vårdar. Ni är en trygghet och en källa till skratt och idéer, ibland en miljö utan frågor, och jag kan bara hoppas att jag hjälper er i min tur.

Gemenskap är oerhört viktigt, att känna att en hör till. Det ger en styrka att förflytta berg, eller sätta igång med en transutredning, vilket ibland kan vara samma sak.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s