Om du bara älskar dig själv…

Att älska sig själv
är en tvåvägsspegel
vi skapar varann

Jag spenderar ganska mycket tid framför datorn när maken jobbar i krogmiljö och har börjat se lite trender bland mina vänner på Facebook. En av dessa är trenden av affirmationer som kommer runt två på natten och består av olika formuleringar av temat Älska sig själv och strunta i andra. Min allmänna åsikt om affirmationer av alla de slag är att de i stor utsträckning består av hurtiga tillrop från lika hurtiga människor som inte kämpar med psykiska problem, dysfori eller ångest. Konceptet att älska sig själv och fullkomligt strunta i vad andra säger är inte bara stressande för cispersoner; när det kommer till transpersoners (som skaparna av dessa affirmationer inte verkar veta om existerar) utsatta situation så blir det än värre.


”Håll huvudet högt”, ”strunta i vad andra säger”, ”se din skönhet så kommer alla andra att göra det”, ”älska dig själv”, ”hur ska du kunna älska någon annan om du inte älskar dig själv” och så vidare i det oändliga. Alla är vi bekanta med fenomenet affirmationer, och för de mer cyniska av oss verkar de bara existera för att lura folk på pengar och ge dåligt samvete i största allmänhet för att en igen misslyckas med att leva upp till en omöjlig bild. Kanske spelar det inte så stor roll för andra, men i egenskap av transperson så har de fått mig att fundera. Visst finns det sanning i dem, allting måste starta med en själv om en ska kunna finnas till och hjälpa andra men konceptet älska din kropp precis som den är verkar aldrig ha träffat på konceptet kroppsdysfori och känslan av att ens kropp inte stämmer överens med den en är. Affirmationen ”bry dig inte om vad andra tycker” har nog aldrig gått nerför gatan med en transkvinna och mött glåpord och våld, aldrig känt rädslan av patrullerande poliser eller vakter utanför krogen som gör en stor affär av ”felaktig” legitimation.

Det är sant att vi skapar vår omvärld med våra tankar och handlingar, allt börjar med en idé i huvudet som leder till förändring. På det sättet kan säkert affirmationer hjälpa, men de som delar dessa på sina sidor på facebook bör uppmärksammas på en annan verklighet där saker är allt annat än lätta. Har ni ens en aning om hur det är att stå i ett omklädningsrum och hyperventilera eftersom hela ens dysfori bara landat rakt ner i huvudet på en, eller hur det är att för tionde gången på en dag bli felkönad eller kallad vid sitt dödnamn? Eller hur det känns att se ännu en transkvinnas död spridas på internet, med orden ”Rest in power”?

Vi växer alla upp i ett otroligt kroppsfixerat samhälle som hyllar sex som en konsumtionsvara, även i lägre åldrar. Små barn lär sig att deras nakna kroppar riskerar att ses som sexualobjekt av världen och de riskerar att ha skeva kroppsideal innan de ens börjar skolan. Kvinnor blir tillsagda att älska sin kropp och njuta av sex, men inte bara ska deras kroppar passa in i sjuka ideal, de ska enbart se sin sexualitet i förhållande till mäns aptit. Vi lever i en tid där män får utbrott när de ser kvinnor amma sitt barn, men ser deras bröst som sina ägodelar. Mitt i allt detta så stiger självhjälps-personerna fram med sina affirmationer och självhjälpskurser och erbjuder enkla lösningar på svåra problem för att fylla sina egna fickor.

Nu tror jag inte att mina vänner på facebook som sprider dessa bilder med affirmationer menar att göra så. De vill sprida glädje och livsvisdom och på ett sätt är det bra. Det finns för lite uppmuntran och kärlek i världen, vi uppskattar oss själva och andra på tok för lite, men vi måste komma ihåg att olika människor kan ha olika syn på sig själva och sina kroppar. Jag har ofta mött dessa ord i mitt liv, blivit uppmuntrad att älska mig själv och min kropp men samtidigt förlora vikt. Jag har blivit uppmuntrad att inte bry mig om vad andra säger men också fått höra att jag var negativ och borde bli mer positiv, detta har givit mig en skev bild av mitt eget värde och på vilka sätt jag kunde bidra till världen utifrån mina egna förutsättningar.

För många cispersoner är konceptet dysfori okänt, läskigt och märkligt. Det kan även vara svårt för dem att förstå hur en person i deras närhet ”helt plötsligt” har problem med delar av sin kropp (i det fallet av transperson som kommer ut i t ex vuxen ålder) och varför bilder från förr kan upplevas som svåra och jobbiga. Jag har själv upplevt det, och känslorna och reaktionerna var helt nya för mig och därmed väldigt svåra att förklara. Jag får många frågor om trans och hur jag och andra upplever saker och ting. Förutom att jag inte kan tala för någon annan än mig själv så är verkligheten den att mina tankar och känslor inte alltid är välformulerade och lätt att förmedla, oftast är de trassliga, nya och svårförklarliga. Jag insåg att jag var trans i vuxen ålder, och även om jag såklart alltid varit det så har vetskapen om det bara några få år på nacken och jag har inte alla svaren.

Kanske spelar just din bild som du sprider på facebook inte så stor roll, men kanske kan den vara en trigger för en transperson som kämpat emot sin dysfori hela dagen och upplevde den som tuvan som stjälpte lasset? Kanske kommer den samma kväll som en annan sitter och försöker få lite kärlek från sina transvänner efter en familjemiddag från helvetet? Eller så kommer den en dag då allt kändes okej och humöret faller som en sten…hur relaterar en affirmation som säger att vi ska älska oss själva precis som vi är till en person som går igenom en transition (eller inte) och kanske väntar på kirurgi eller hormoner? För mig känns det nästan skuldbeläggande, att en måste trivas med sin kropp som den är trots att en inte ens vill ha en helfigursspegel på grund av hur ens kropp ser ut och känns.

Mitt råd är att ta ett steg tillbaka från cisblicken och vidga era sinnen. Kanske har affirmationer en plats i världen, men de behöver skapas av olika människor med olika behov. Hur skulle transpersoners affirmationer ser ut? Om personer med funktionsnedsättningar och-variationer skrev dem, hur skulle de lyda då? Om icke-vita personer var författare?

Det behövs mer variation, och vita cispersoner utan dysfori och funktionshinder har haft pennan länge nog. Vi behöver uppmuntran, kärlek och empati i denna värld av krig, flykt och hatiska budskap men deras roll måste vara att lyfta och inte trycka ner. Om de får oss att må dåligt har de förlorat sin verkan och kunde lika gärna ha kommit från H&M:s senaste modekampanj. Tänk på detta ni som delar bilder på facebook som ropar åt oss att älska oss själva och strunta i andra, ett koncept som för övrigt ingen följer. Vi människor är flockdjur och söker gemenskap, och omvärldens gillande eller ogillande är viktigt för oss oavsett vad vi säger.

Lyft blicken och se bortom dina egna snäva horisonter och lyssna på andra som vet bättre än du vad de behöver. Istället för hurtiga bilder med lyckliga människor så tala om för dina nära och kära hur mycket de betyder för just dig, att de är värdefulla och förgyller ditt liv. Tänk efter hur det kan vara att inte kunna gå, känna dysfori eller bli felkönad och se till att finnas där om dina vänner upplever en eller flera av dessa saker.

Vi behöver varandra, nu mer än någonsin.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s