Tabletter för oro

Tankar i mörkret
försöker bygga murar
ångesten andas

Jag lider av ångest. Detta brukar visa sig på olika sätt, både fysiskt och psykiskt och det är inte lätt att med ord förklara hur det känns: svaga darrande händer, snabba hjärtslag, kallsvett. Tankar som tar omvägen förbi min överaktiva fantasi (som många är avundsjuka på, dock ser de inte den mörka sidan av månen) och presenterar både otroliga och troliga scenarier som skrämmer livet ur mig. Ni som vet hur det känns att ligga vaken om natten och kämpa mot tankar och känslor som talar om krig, klimatförändringar och förlusten av dem en älskar vet nog vad jag talar om. Efter några tillfällen med panikångest tog jag kontakt med en psykolog och har sedan dess fått rätt bra kontroll på ångesten – när jag är vaken och igång. När jag jag ska sova är en annan sak…


Min psykolog sa till mig att ångest är ofarligt, det är bara kroppens larmsystem som fyller sin uppgift. Den kan inte skada mig i sig själv vilket var skönt för mig att höra eftersom panikångesten hade skrämt mig rejält och jag var rädd att tappa kontrollen helt. Jag fick metoder att bekämpa ångesten, att använda främre delen av hjärnan och kontra ångesten med logiskt tänkande och så mycket fakta jag kunde ta in. Jag är sen länge bekant med ångestens förtecken – svaghet i ben och armar/händer, tankar som hamnar i trafikstockning, en kropp som inte vet om den ska springa eller gömma sig. Jag kan säga till mig själv att ja detta är läskigt men vi har gjort det förut (t ex i fallet myndighetsångest och blanketter) och överlevt, alternativt när det kommer till en helt ny situation (som i min transutredning) så kommer jag att överleva det med, jag har stöd och mina metoder – jag är okej. Jag kan i ganska många fall mota bort rädslan till ett hörn och säga till den att andas i en papperspåse tills detta skrämmande är klart.

Dock är det en annan sak när jag ska lägga mig för att sova och slappna av. För att sova behöver jag släppa på kontrollen och det gör att ångesten får fritt spelrum. Jag har alltid haft svårt att somna (och vakna) och det tar ibland flera timmar innan jag verkligen somnar. Detta leder till sömnstress som sedan leder till mer ångest och får mig att tänka ”herregud jag kan inte sova, jag kommer inte få tillräcklig vila, det är bara några få timmar kvar och jag är körd.” Sen tar ångesten till sitt tunga artilleri: rädsla angående Trump-ageddon, vattenbristen på Gotland och hur vi säkert kommer att förvandlas till ett uttorkat land med flera mil till närmsta vattenhål, hur fattig jag kommer att vara som pensionär eftersom jag inte har ett jobb nu. Om det inte vore nog så nämner min snälla ångest hur hemskt det kommer att kännas när mina katter dör, speciellt om någon av ungarna dör innan de andra, de som inte varit utan varandra mer än ett dygn. Eller hur hemskt det kommer vara för mig att bli ensam när alla mina problem stött bort alla som nånsin brytt sig om mig, och så vidare i all oändlighet.

Detta gör sömnen till en ganska komplicerad affär, och det blir inte bättre av att maken är en sådan person som antingen somnar snabbt eller inte alls. Många nätter har gått när jag legat vaken och lyssnat på hans andetag och önskat att jag kunde sova. En sak till som gör det svårt är min egen lathet; jag är dålig på att upprätthålla saker som meditation innan sånggåendet som hjälpt mig förut. Men nu har jag alltså gjort ett försök med lugnande tabletter.

Jag är generellt väldigt dålig på att ta tabletter. Visst, har jag ont (som mensvärk) eller huvudvärk som inte vill ge sig så tar jag alvedon eller något men jag har en något missriktad idé att om en börjar ta piller för saker och ting så är en fast och det är precis det läkemedelsföretagen och vill (tänk på orealistisk ångest här) och eftersom jag är vegan kan inte låta bli att tänka på alla djur som lider och dör i hemska försök runt om i världen. Jag säger till mig själv att jag ska hitta andra metoder, som är bättre än att ”peta i sig massa piller” enligt mig.

Problemet är dels min tidigare nämnda lathet, men också en något skev bild av psykiska problem och hur mediciner kan minska problem. Jag förstår att många finner hjälp av mediciner som dämpar deras ångest, manier eller djupa depressioner och för dessa personer är denna hjälp nödvändig för ett fungerande liv och de ska absolut inte dömas för detta. Saken är den att jag har svårt att se mig i den gruppen. En självförminskande del av mig viskar att mina problem inte är några ”riktiga” funktionsnedsättningar. Visst jag har ångest, men det är inte så farligt. Eller? Post-traumatisk stress sen barndom och mobbing? Njaaa, kanske…eller? Det är ju inte som att jag varit ute i krig, eller hur?

Grejen är den att det är fel – även om min ångest och asperger inte är som andras så är de mina och verkliga för mig och drygt nio år av mobbing lämnar tveklöst post-traumatiska spår. Psykiska sjukdomar och nedsättningar kan inte ställas mot varandra och jämföras – liksom deras fysiska motsvarigheter. Jag har ångest, jag har aspergers, drag av ADD och kanske PTSD (inte undersökt det ännu men det är möjligt) och jag måste hitta sätt att hantera dem så jag också kan ha ett fungerande liv. Jag får inte sänka mig själv och utsätta mig och andra för mig dåliga mående bara för att jag inte är ”tillräckligt” problematisk eller vad jag nu får för mig.

Allt detta blev tydligare för mig när jag tappade alla mina skedar efter en lång utflykt med bara några få timmars sömn före som dessutom föregicks av en natt med lite sömn och tidig läkartid för maken. Summan av detta blev en väldigt fräsande Patrik som knappt klarade av att vara nära någon annan människa än maken och ville stänga in sig i sovrummet och slå och förstöra vad som helst för att få utlopp för sin asperger-ilska (ni som vet – vet). Denna meltdown blandades såklart med mitt vältränade dåliga samvete som precis som fantasin är en väldigt god vän med min ångest. Rösterna i mitt huvud sa att jag ”inte förtjänade att bli älskad” och att detta var ”det sista strået och jag skulle bli ensam”. De sa att jag inte dög, jag var en kass partner och ett hemskt svärbarn och det bästa vore om jag bara försvann. Med alla dessa tankar rusande runt i huvudet, min snabba andning och den trasiga blyertspennan på sängbordet så insåg jag att jag behövde hjälp.

Så nästa dag gick jag tillsammans med maken till apoteket och köpte tabletter mot oro och sömnstörningar. Det är möjligt att jag i framtiden kommer behöva ångestdämpande mediciner men för nu var detta ett tillräckligt stort steg. Jag använder dem nu sedan ett par veckor både före sömn och vid starkare oro, och även om de inte gjort mirakel för min svårighet att somna så har de dämpat mina röster och gör det lättare att bygga upp ett försvar.

Jag måste också arbeta på metoder för att minska tankar och röster innan det är dags att sova, men nu känns det som att jag har en allierad mot dem. Ångest är hemskt och förtar så mycket av ens liv om en inte har allierade, en styrka att sätta upp mot dem. Det är en rädsla utan mål, utan källa. Det är samma rädsla som säger till oss hur vi ska göra om vi blir attackerade av ett vilt djur men till skillnad mot rovdjuret så finns inget konkret hot framför oss. Kroppen hamnar i ett läge av fly eller fäkta men vet inte från vad. Därför stannar rädslan kvar och förgiftar vår existens, förvrider verkligheten och berättar lögner för oss.

Det är tabu att prata om psykiska sjukdomar i vårt samhälle, att vara ”galen” ses antingen som humoristiskt eller väldigt skrämmande. När vi bryter benen så går vi till doktorn och får benen satta och troligen gipsade och det är ingen som egentligen ifrågasätter om våra ben är brutna eller inte. När vi har psykiska problem så förändras läget och det blir subjektivt och ”öppet för diskussion” huruvida patienten har problem eller inte, en kan hamna i en situation där läkaren/psykologen anser sig veta bäst om vad som pågår i våra egna huvuden och själar. Det finns dålig och skadlig vård inom det fysiska också men inte i samma grad som hos dem som arbetar med folks själsliga och mentala hälsa.

Vi kan stanna hemma med influensa eller feber men inte med panikångest eller depression, det ses som skamligt och ”inte tillräckligt” för att vara borta eller bli respekterad i samhället vilket är hemskt. Vi måste börja ta psykiska sjukdomar och funktionsvariationer på allvar, inse att de är lika verkliga som deras fysiska motsvarigheter och börja erbjuda riktig hjälp och empati.

Vi får se hur det går med mina tabletter, men det känns som ett stort steg för mig och vi får hoppas att jag till slut lär mig att slappna av och lita på mina nya allierade och slipper spendera ännu en natt vaken bredvid en djupt sovande make och undra när jag kommer att somna.

Håll tummarna!

Annonser

2 reaktioner på ”Tabletter för oro

  1. Hej kära Patrik!
    Känner igen mig i det du skriver tack för att du är du.

    Du är en förebild för mig.
    Saknar du.
    All lycka på din väg.
    Kramar & Kärlek
    / Linda från Infoteket

    Liked by 1 person

    • Hej vännen, saknar dig med! Har varit så mycket i sommar, ser fram emot hösten.

      Tack för att du är du också! ❤ *kramar om* vi får ses nångång!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s