Jag är icke-binär del II: En förvirrad ibis

Döm mig inte
för mina experiment
i min färglåda

Något som jag lärt mig under den senaste tiden är att identitet och kön är rörligt, dynamiskt och överraskande. När min transidentitet ”ramlade ner” i skallen på mig var det en stor överraskning för mig, men efter petande och grubblande insåg jag att det inte var något nytt och okänt, bara delar av mig själv som kom upp till ytan. Mitt sanna jag som dolts under smärta, ensamhet och mobbing, och nu när jag var vuxen var det dags; kanske var det meningen? Hursomhelst så var inte överraskningarna slut, inte ens när en är på en transutredning…


Jag har länge tagit avstånd till rollen som kvinna, och det jag sammankopplade med kvinnlighet. Ett starkt skäl till detta är omgivningen, jag tror det är väldigt svårt för cispersoner att riktigt på djupet förstå hur det känns att bli felkönad och tilltalad med ens dödnamn (det namn ens föräldrar gav en innan en kunde säga något för sig själv) men för många transpersoner gör det ont och skapar känslor av dysfori och trötthet. Denna trötthet kommer sig av att röra sig ute bland folk som envisas med att se dig som ett kön, det du inte är. De läser av din kropp med ett ögonkast, eventuellt bedömer ditt kön utifrån din partner (många läser mig som kvinna även när jag har binder och mer ”maskulina” kläder som skjorta t ex på grund av att min partner har typiska manliga drag som skägg, breda axlar mm). På myriader olika sätt som de inte ens är medvetna om så tolkar dom dig som det kön du ser ut som och behandlar dig utifrån det, med allt vad det innebär. En dag som börjat jättebra kan sänkas av felköning eller ett gammalt namn och vips är könsdysforin där och smular sönder din självkänsla åter igen.

Jag tog alltså avstånd från rollen kvinna som jag fått tilldelad, och ville inte att människor jag mötte skulle tolka mig som kvinna, i alla fall inte högt och tydligt till mig. När jag landade i min ibis-identitet så fann jag en större frihet än jag gjorde i identiteten transman, som jag först trodde passade. Jag insåg att jag var icke-binär och transman med delar av mig lite här och var i ett stort utrymme. Jag gick in i utredningen med den övertygelsen, och grubblade (gör det fortfarande) hur ett mer maskulint kodat utseende skulle påverka mig som icke-binär. Det finns inte ett sätt att läsa av någon som icke-binär, vi är inte alla androgyna till exempel. Det närmsta vi kan komma är att omgivningen frågar oss om vilket pronomen och så vidare vi har, för att de inte riktigt vet. I en perfekt värld skulle denna fråga alltid komma upp, vi skulle inte dra förhastade slutsatser som en annan persons kön och identitet. Tyvärr kommer det troligen dröja länge innan vi ens är halvvägs där, det behövs ett generationsskifte eller tre innan det händer.

Eftersom vi inte lever i en perfekt värld så förekommer felkönande och dödnamn, det är en verklighet alla transpersoner får leva med i någon utsträckning. För oss icke-binära är det än mer komplext eftersom vi finns på så många platser på spektrat, och våra positioner kan växla och skifta. Jag har nyligen varit med om ett sådant skifte, att känna mig kvinnlig men inte kvinna. Denna ny idé förvånande mig, igen, och jag lämnade den i ett hörn och försökte glömma bort den. Den fortsatte dock pocka på uppmärksamhet och bad mig att ta upp den och betrakta den. Så jag gjorde det, nervöst tog jag upp den i knäet och försökte bedöma hur den kunde passa in i det jag redan hade på gång.

När jag bestämde mig för att inleda en transutredning var det på grund av att jag kände ett starkt behov av att leva som Patrik fullt ut. Vad det innebar då var inte helt klart men jag hade en bild av manlig/androgyn som Patrik ser ut i mitt huvud. Sen dess har processen som icke-binär transman utvecklats, och nu fick jag ännu en pusselbit som riskerade att ställa till det riktigt ordentligt.

Det är alltid läskigt att inleda livsförändringar, det påverkar inte bara en själv utan också personerna i ens närhet. I ljuset av min nya pusselbit så började jag oroa mig över huruvida transutredningen var den rätta vägen att gå, höll jag på att ångra mig? Var jag egentligen ciskvinna trots allt jag känner och identifierar mig som? Hur skulle andra reagera, skulle de se min transidentitet som en fas, något jag tvingat in dem i i form av nytt namn och pronomen och oro inför förändringar. Medan mina nära och kära oroade sig för de förändringar som eventuellt skulle komma oroade jag mig för att de kanske inte skulle komma; att jag hade fel.

Alla har vi upplevt pinsamheten och uppgivenheten i att medge att något vi försökte inte fungerade. Det kan vara en hobby, en sport, flytt eller ett förhållande. Oavsett vad det är så är det svårt att förklara det för vänner, partner och så vidare att ens har ”misslyckats”. Många hävdar att en inte har försökt tillräckligt, eller att det var ett dåligt beslut från början, och att personen i fråga borde ha lyssnat. När det kommer till ens könsidentitet så blir det sju resor värre, många cispersoner ser trans som en fas, något som kan förändras. De kan vara alltifrån föräldrar som förnekar sitt barns transidentitet till arbetsgivare som vägrar att använda rätt namn. Om en transperson kommer och säger att hen ”ångrade” sig och kanske tillåter gammalt pronomen och namn finns risken att hens nära och kära reagerar med trötthet och ilska, här har de gått igenom så mycket och gjort sitt bästa för att komma ihåg rätt namn och så vidare och nu kommer personen i fråga och säger att det inte var värt något?

Faktum är att oavsett hur svårt det än är för andra att lära om, är det inget jämfört med allt grubbel, känslor och omvälvning som transpersoner genomgår då hen ifrågasätter allt vad hen trott sig veta och samlade mod att berätta för omvärlden. Du kan vara säker på att allt det inte har hänt på en kafferast, det kan ha tagit år att mogna och formuleras.

Trots detta var jag orolig, om inte annat på grund av min transutredning. Det är svårt nog att få tillräcklig respekt inom den svenska transvården som det är, det behövs rejäla insatser för att göra den ens halvt fungerande och respekterande. Jag kände mig redan ganska flackande och ”flummig” på grund av min ibisidentitet, och hur skulle de reagera över detta?

Efter mycket ångestladdat grubbel berättade jag om mina tankar för min make, och vi kom funderade över om jag skulle kasta om prioriteringen av hormoner och bröstoperation. Jag var rädd att ta förhastade beslut, även om jag kan få vänta upp till nio månader eller så på operation så det är inget jag direkt kastar mig in i. Hormoner, och då främst på låg dos, skulle ge mig mer tid att fundera och landa i förändringarna. Problemet är dock att bysten inte direkt förändras mycket av T, i alla fall inte på låg dos, och att leva med dysfori och binder för evigt är inte ett alternativ för mig. Vi ska se om det går att börja med T medans jag väntar på operation. Får se vad ANOVA säger.

Jag är inte kvinna, men jag kan inte förneka min mera kvinnliga sida. Det är möjligt att jag är ”genderfluid” med allt vad det innebär med skifte av position och ändrade koordinater. Faktum är att jag känner mindre dysfori när jag erkänner min mer feminina sida, så att säga, men mitt ibis-jag och mitt manliga-jag är också delar av det jag kallar mig själv.

Jag vet inte var jag kommer att landa, om jag landar fullkomligt på ett ställe. Identitet är som livet, föränderlig och dynamisk och vi får inte kartorna i förväg. Detta gäller sexualitet. kön, romantiska intressen, hälsoinsatser och allt däremellan. Vi förändrar oss hela tiden och paraplyet icke-binär rymmer både säkra identiteter och nya vinklar, och om jag eventuellt landar i att vara ”genderfluid” över spektrat betyder inte en återgång till kvinna. Det är enbart fler bitar till pusslet.

Annonser

2 reaktioner på ”Jag är icke-binär del II: En förvirrad ibis

  1. Jag vill poängtera att oavsett vad du väljer i framtiden eller vad det blir utav grubblandet och vilka vägar man tar dit så är inget av vägen ett misslyckande. Inget. Det är helt enkelt bara vägen. Och vägen fortsätter tills vi dör.
    När jag läste slogs jag av hur illa misslyckande passade in i sammanhanget. Visst, omvärlden kan bli frustrerad av namnbyte och svängningar: Hur skall de se dig? Men det är del av deras resa. Förklara och berätta nuläget så gott det går så känner de sig delaktiga och med på din resa. Det är allt du kan göra (vilket du ju redan gör med besked:))

    That’s my humble thought
    Kram Seal

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s