Minnen av slag

Bryt cirkeln av våld
tillåt känslor och tårar
förändra världen

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så har jag blivit slagen som barn. Jag har blivit misshandlad av en vuxen som hade som uppgift att skydda och älska mig. Om du inte varit med om det är det svårt att på djupet känna maktlösheten, rädslan och smärtan sådana upplevelser för med sig. Som barn är du väldigt utsatt och maktlös; du deltar i ett lotteri som bestämmer om du hamnar hos föräldrar som skyddar eller slår dig, älskar eller avskyr dig. Du har minimala chanser att försvara dig, att få din röst hörd. Utöver detta så växer vi upp i ett samhälle som uppmuntrar våld och som lär barn, mest de som ses som pojkar, att inte visa känslor och slå före de blir slagna. Jag kommer alltid bära med mig såren av våld, av hjälplöshet. De gör fortfarande ont..


En av mina vänners barn blev nyligen attackerad av ett yngre barn, uppenbarligen helt ur det blå. Detta är självklart jobbigt och hemskt, och det är skrämmande att så unga barn använder våld mot andra utan provokation (vad jag vet). Detta ledde till diskussion på Facebook, där många kände med min vän och hens barn, men det som störde och skrämde mig var att hos vissa personer (inte min vän) uttrycktes önskan om straff för det lilla barnet som attackerade, att en rejäl smäll skulle vara en lämplig åtgärd för att få hen att förstå.

Förutom att detta är värdelöst ur pedagogisk synvinkel så bär det även med sig ett annat budskap – att våld skall bekämpas med våld. Enbart genom att bruka våld på en individ som inte kan försvara sig så skulle hen lära sig att våld var fel. Utan att jag var medveten om det blev jag argare och argare och ville till slut slänga in mobilen i väggen, och det krävdes tårar och samtal med maken för att jag skulle lugna ner mig. Vad som förvånade mig var hur upprörd jag var, alla dessa känslor kom utan jag egentligen märkt det och reaktionerna exploderade.

Att som vuxen på sociala medier (och i verkliga världen) uppmuntra slag mot en minderårig är för mig nästan lika illa som att verkligen slå individen. Hur förväntar sig dessa personer att cirkeln av våld skall brytas om de inte lär barn att våld är skadligt? Troligen har de aldrig skyddat sig mot en större vuxen, kurat ihop sig för att slippa slag, krympt inför en persons lust att skada.

Jag vet inte vad som hände, vad som fick detta barn att angripa min väns dotter. Kanske kommer barnet i fråga från en miljö där våld är vanligt, en del av vardagen? Kanske har hen uppfostrats som pojke och därmed lärt sig från unga år att undertrycka känslor och empati, att ta vad hen vill ha genom våld. Uttrycket ”pojkar är pojkar” är ett exempel på hur vårt patriarkala samhälle skapar våldsutövare och personer som våldtar. Problemet är att det som av vissa ansågs gulligt vid 5-6 års ålder är mindre gulligt när personen i fråga är 15-16 och våldtar en klasskamrat, eller hamnar i slagsmål ute på stan. Nu har jag ingen aning om barnets könstillhörighet men en sak vet jag: en bekämpar aldrig våld med våld, hat med hat. Endast empati och kärlek fungerar som motkrafter till vårt våldsamma samhälle där starka trampar på svaga.

Synen på barnaga skiljer sig en del mellan olika länder, dock ser vi en utveckling av förbud över världen. I Sverige var föräldrar fram till 1902 tvungna att aga sina barn som bestraffning av mindre försyndelser. Det blev uttryckligen förbjudet i juli 1979 med medföljande lagtext:

”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.”

Trots detta sker misshandel än idag, och våld föder våld. Många som blir slagna som barn slår sina egna barn, det är vad de lärt sig, det är vad de kan. Misshandel sätter sina spår, speciellt hos barn, och det kan leda till posttraumatisk stress och ångest och svårighet att hantera till exempel kroppskontakt och höjda röster. Jag har än idag svårt för höga röster, även när de sker på grund av en engagerad diskussion, och får bekämpa en reflex att försvara mig när jag upplever att någon är arg på mig eller någon annan. Det är en daglig kamp att hävda min åsikt i en argumentation, att inte krypa ihop i en boll och gråta.

Jag uppfostrades av två vuxna som misshandlade mig, både fysiskt och psykiskt, utöver den fysiska och psykiska mobbing jag upplevde i skolan. Min mor ansåg att jag förtjänade att bli slagen, min far menade att slag och höjda röster var enda sättet hen kunde nå fram till mig. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle ha varit om de var vettiga och älskande föräldrar och försökte ha ett moget samtal med mig istället, visa att de värderade mig och respekterade mig. Skulle deras barn, som redan kämpade med ensamhet och mobbing, ha lyssnat bättre då?

Detta var illa nog innan införandet av diverse sociala medier, men att skriva något på till exempel Facebook får ofta en större spridning än vi inser och vad kan då en uttalad önskan om våld som bestraffning göra? Kanske blir det den uppmuntran en förälder behöver att slå sitt barn, eller så läses det av ett barn som redan blir slaget och får sina värsta farhågor bekräftade; att hen förtjänar det? Är det verkligen det ni vill, att sprida våldet genom normalisering och uppmuntran?

Slag har aldrig, jag upprepar aldrig lett till hela och empatiska individer som förändrar världen till det bättre. Det skapar enbart trasiga och såriga människor som antingen inte ser något annat sätt att interagera med sin omvärld eller personer som aldrig slår men bär med sig men ändå. Båda grupperna bär med sig sår och ärr som aldrig läker och gör det svårt för dem att vara en del av samhället. Många av dem hamnar i destruktiva förhållanden i vuxen ålder, fortsätter cykeln av våldsutövare och offer för det är det de vet, det de kan. Hur många hustrumisshandlare kommer från misshandelshem tror ni? Vad blir effekten av ett livslångt undertryckande av känslor och känslouttryck, idén att tårar är tecken på svaghet och att vägen till målet är att gå över andras kroppar?

Vi lever i ett patriarkaliskt samhälle som säger att män ska vara starka och kvinnor svaga, och männens styrka visas genom aggression, våld och vapen. Kvinnors svaghet förmedlas genom fokusering på utseende, påtvingad tystnad och svårighet att hävda sig bland män. Vi formar barnen från födsel med färger och påtvingad könsidentitet och ser deras kommande liv framför oss – en stark eller svag individ, våldsam eller passiv? Våldet i krig är på samma spektrum som våldet i hemmet, det skiljer enbart i skala.

Vi måste bryta cirkeln av våld, men inte med slag utan med kärlek och empati. Barnet som slog min väns dotter ska inte bestraffas med våld, hen måste få lära sig att våld inte är ett alternativ, det är inte det rätta sättet att umgås med hens omvärld. För mig är det inte så stor skillnad på personer som skriver på sociala medier att ett barn borde få stryk och personer som skriver att tonåringar borde våldtas, det är bara olika smaker. Om du anser att ett litet barn skall få en smäll så borde du kanske omvärdera ditt liv?

Jag upptäckte åter igen att mina sår fortfarande smärtar. Jag kommer alltid bära med mig dem, tack vare mina föräldrar. Jag har sedan länge brutit kontakten med dem och har inte ångrat det, de är inte värda mig. Inget barn väljer sina föräldrar, de är maktlösa och utlämnade till dem och kan inte försvara sig. Var inte en förälder som skrämmer ditt barn, var en som ger det trygghet. Lär hen att medkänsla och kärlek förändrar världen, inte våld och hat. Istället för att lära hen att gå över lik lär hen att hjälpa, att respektera människor och djur i sin omvärld (många vuxna som misshandlar barn och partners misshandlar också djur.) Om vi vill se en annan värld är denna väg den enda rätta.

Ingen föds till misshandlare och våldtäktsförövare, det är ett lärt beteende som formas i tidig ålder. Tänk på det nästa gång ni förfasas över att en till person blivit våldtagen eller slagen.

Mitt inre barn ber er.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s