Svaret är 42

Ni ber mig om svar
om tydliga vittnesmål
svaret är 42

En könsutredning är olika för alla, eftersom vi alla är unika individer med olika behov och önskningar. Något som dock är gemensamt för många är det faktum att vi behöver försvara oss, övertyga läkare och psykologer om att vi hör dit, att vi är tillräckligt trans och därför behöver bekräftande vård. Inte sällan möts vi av transfientlighet, alltså fientlighet från samma personer som är satta att hjälpa oss. Även om en möter kompetenta människor så är det långt ifrån lätt – en utredning sätter igång känslor och reaktioner i en takt som är näst intill omöjlig att förutse eller se från utsidan. Mina närmaste frågar hur det går, vad som kommer att hända, vad jag känner. De förväntar sig en någotsånär tydlig plan samt att jag i någon detalj ska kunna redogöra för hur möten går och så vidare. De vill mig bara väl och är nyfikna men det är tyvärr inte alltid lätt att berätta. Även om jag vill så är det långt ifrån lätt, och ibland går det inte. Jag ska försöka skriva ner några av mina tankehopp som förvånat och överraskat mig.


Från den stunden jag insåg att jag inte var cis har min identitet och självbild varit i flux, hela tiden förändrats som flytande kvicksilver, alltid nya former. Några dagar innan mitt möte med Cecilia på ANOVA kände jag mig plötsligt kvinnlig (inte kvinna) något som jag tagit avstånd från sen jag insåg att jag var trans. Vad betydde detta? Ångrade jag mig? Har jag lurat mig själv och vad skulle i så fall alla andra säga?

Jag drog ut älsklingen på promenad för att lufta mina tankar och titta på dem utanför mitt huvud för att göra dem mindre läskiga. Efter en solig höstpromenad och mycket pratande kom vi fram till att jag inte hade ”återgått” till att vara kvinna men att jag var mer ”genderfluid” än jag trott. Det skulle säkert inte vara något problem att ta upp med ANOVA eftersom de har i alla fall någon aning om hur det är att vara ickebinär.

Från början har min plan inkluderat mastektomi och testosteron, men även det har skiftat fram och tillbaka över månaderna som jag väntat på att besöka nästa person på transutredningen. Med tre månaders väntan på nästa möte har en ganska mycket tid att tänka och tänka om. Jag har ofta känt mig frustrerad över den långa väntan, men nu funderar jag på om det kanske varit bra, i alla fall för mig. Det har givit mig tid att tänka,smälta och upptäcka nytt. För mig med Aspergers syndrom är processande viktigt och en könsutredning är synnerligen en stor sak att gå igenom.

Jag och Cecilia (överläkare på ANOVA) kom fram till att jag skulle genomföra masto och vänta med hormonerna till efter operationen, om jag fortfarande ville ha dem. Hon avrådde mig inte men ville uppmana mig att tänka och känna efter innan, på grund av att vissa effekter av T är konstanta när en väl fått dem. Hon läste mig tydligen som kille, och sa att min röst var bra som den var, en röst som andra ickebinära skulle vilja ha. Jag vet inte något om det för jag har inte frågat någon annan ickebinär om vilken röst hen vill ha men det är sant att min röst inte är så ljus som kanske en kvinnas ”bör” vara, jag vet inte. Sådant kan variera mycket från person till person men när jag såg mig som kvinna skrämdes jag ofta för min röst för att jag ansåg den för mörk, nu ger den mig styrka som ibis. Att gå på T skulle förändra den för evigt och jag var inte riktigt beredd på det så väntan lät som en bra idé. Cecilia skulle skicka remiss och sa att det kunde dröja allt emellan 3-4 månader till 9 månader och det inte var klart var operationen skulle äga rum ännu, det fick vi se.

Allt frid och fröjd, trodde jag. Men för någon dag sedan blev jag skrämd och det allvarligt. Jag började nämligen ifrågasätta om masto var det bästa för mig, för jag kunde ju självklart inte veta hur jag skulle känna och må efteråt. Jag hade oroat mig för vad min partner skulle känna och tycka när mina bröst försvann, men jag var själv helt säker på att det var vad jag behövde och ville. Att gå resten av livet med bröst, dysfori och binder var helt enkelt inte ett alternativ.

Sen läste jag i en av mina många transgrupper på FB om en transperson som genomgått en mastektomi och ångrat sig efteråt, hen sade att hen skulle vilja vrida tillbaka klockan och leva resten av livet med bröst och binder. Personen skämdes över sig själv och hur operationen hade gått men fick mycket stöd och kärlek i gruppen, däribland från mig. Det fick mig dock att tänka – vad händer om jag ångrar mig? Skulle jag, igen, börja hata min kropp och tycka att jag var ful? Jag hade levt med det specifika helvetet i flera år och vill aldrig gå tillbaka. Det gjorde sitt bästa för att smula sönder min självbild och mitt egenvärde som människa och jag tänker inte tillåta det igen.

Jag började fundera på om mina val var de bästa för mig, om jag inte skulle backa. Inget var säkert förrän skalpellen var framme så att säga, eller hur? Jag kunde backa ur, allt hände för min skull i slutändan, för att jag skulle må bra och vara mig själv. Även om det är sällsynt så händer det att transpersoner ångrar sina val av könsbekräftande vård (hormonbehandling, kirurgiska ingrepp etc) och ju större ingrepp desto mer förändras ens kropp, i många fall för alltid. Utöver detta är det dessutom omöjligt att helt förutse ens reaktioner och känslor; det enda en kan göra är att se på sin nuvarande situation och känna att oavsett vad som händer är det bättre än dysfori och felaktig självbild.

Detta är en lika stor chansning för en binär transperson som för en ickebinär dito, men mer komplicerat för oss ibisar. Bilden jag har av mig själv är helt klart åt det androgyna hållet, men jag avskyr inte min kropp (säger inte här att alla binära transpersoner avskyr sin kropp by default, som sagt alla är vi olika). Jag har dysfori gentemot mina bröst och mitt inre jag har en manligt kodad bröstkorg, men på ett lite märkligt sätt tycker jag också om dem. Detta är väldigt svårt att förklara, även för mig själv. Det är även konstigt, för mig, att i vuxen ålder inse att jag är trans och känna att vissa kroppsdelar inte hör till, som Brasses hylla där något skulle bort i Fem myror är fler än fyra elefanter (länk) (ni som är lika gamla som mig minns kanske?). Jag anser att under alla år av mobbing och självhat så har det inte funnits rum för dessa insikter och känslor att komma upp till ytan, det är i alla fall min förklaring på dessa sena känslor.

Det är ett otroligt stort beslut att opera bort kroppsdelar och rädslan ropade att jag skulle vänta, att jag skulle ångra mig. Den sa att jag borde backa och gömma mig i det trygga NU:et, där jag inte var mig själv men där jag hade kontroll (hur illusorisk den nu var). Jag kanske kunde lära mig att älska min kropp, att träna så att dysforin minskade, kanske kunde jag tänka bort den? Dessa tankar dök upp huller om buller i mitt huvud och gjorde mig alldeles villrådig.

Alla upplever vi balansgången mellan vår egen självbild och andras uppfattning om oss och det är i det närmaste omöjligt att helt skilja dem åt. Detta är ännu betydelsefullt för oss transpersoner eftersom vi i någon utsträckning behöver ”passera” i ett cisnormativt samhälle som skräms av vår blotta närvaro. Även om en motsätter sig konceptet ”passera” så måste en ta ställning till det på något sätt, om inte annat för att undvika felköningar och dödnamn som skadar och tär på oss. Det är lätt att stiga in i en försvarsposition gentemot personerna i utredningen, att vara ”mer man” eller ”mer kvinna” eller ”mer androgyn” för att det dels skall synas dels respekteras om en möter oförstående och transfientliga läkare. Ibland kan det vara svårt att styra rätt genom dysfori, ångest och förväntningar.

Jag kan inte sia om framtiden, jag får bara ta steget ut i mörkret och försöka. Jag får fokusera på hur jag kände mig när jag prövade bindern första gången – hur rätt och bra det kändes. Min inre Patrik är androgyn och gänglig, något som jag aldrig kommer att bli på grund av min grundfigur inte kommer att ändras i grunden, även om jag börjar med hormoner. Men kanske räcker det med att avlägsna brösten för att jag ska komma ”så nära som möjligt” den jag innerst inne är. Om inte så finns det fortfarande tid att testa fler alternativ.

Så här är jag nu, mindre rädd och mer övertygad om att detta är rätt väg att gå. Detta är ett exempel på hur mycket det kan svänga, hur känslor och reaktioner kan dyka upp och lägga krokben för en när en minst anar det. Om du är anhörig till någon som går igenom en utredning: ha tålamod och inse att det inte handlar om dig. Det kan vara att personen ångrar sig, ändrar sig och ändrar sig igen och ditt jobb är att finnas där oavsett. Om du vill gå igenom en utredning själv – var beredd på förändringar och motstridiga känslor och reaktioner för de kommer tro mig. Bli inte skrämd av dem utan lyssna på dina känslor och din kropp och gör vad som är rätt för just dig.

Så svaret på detta blogginlägg är 42, men jag vet inte ännu vad frågan är.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s