Kärlek istället för gravsten

En sargad hud
av felköning och dödnamn
smärtsamma flammor

Vi brukar säga ”Det är 2016, har vi inte kommit längre?” Det kan röra sig om rasism, feminism eller djurrätt, och i alla de fallen är det berättigat för mycket behöver fortfarande göras. Eller snarare; något måste börja göras om vi överhuvudtaget skall komma någonstans. Det är också berättigad fråga när det kommer till transpersoner. Det är som sagt 2016 (snart 2017) och regering och riksdag har fortfarande inte förvandlat transvården till något som närmar sig tillförlitligt och humant. ANOVA i Stockholm anses av många vara bäst och de har den platsen enbart för att de är det bästa alternativet när resten är alltifrån mediokra till direkt transfientliga och behandlar sökande transpersoner förnedrande och diskriminerande. Väntetiderna är också väldigt skiftande beroende på var en är och något så enkelt som ett läkarbesök för hormonbehandling kan ta månader eller år. Under denna tid upplever vi antingen stöd från omvärlden eller transfientlighet. Ett exempel på detta är felköningar och dödnamn, något som vår omvärld borde ta på större allvar än den gör…


När en talar om transfientlighet tänker många på dödsfall, trakasserier på gatan och misshandlade (främst) transkvinnor men vad många inte tänker på är att felköningar och dödnamn tillhör den kategorien. Detta är också våld, dock själsligt och mentalt. Medveten felköning och användning av dödnamn är en maktutövning som visar transpersonen framför dig att deras identitet inte gäller, att de är värdelösa och ett hot mot livet som du ser det. Du vill omintetgöra människan som har fräckheten att hävda sin egen identitet och detta gör du blanda annat genom att använda felaktiga pronomen och/eller namn till dem. Det finns olika skäl till detta men den röda tråden är förminskning och ifrågasättande; du tänker minsann inte använda personens valda namn, hen fick namnet X av föräldrar och Gud och då ska de banne mig använda det! Samma med pronomen, det vet ju alla att flickor har snippa och pojkar har snopp, det kollade ju farbror doktorn när du föddes och fick blå eller rosa strumpor. Alla vi andra får rätta oss efter det så varför inte du? Vad är det för fel på dig?

Detta blir extra svårt när det kommer till familj och då speciellt föräldrar. Jag har haft tur, mina svärföräldrar är stöttande och kärleksfulla även om de inte fullt ut förstår (vilka cispersoner kan egentligen göra det?) och jag har inte kontakt med mina föräldrar som jag tvivlar på skulle vara särskilt stödjande i alla fall. Jag har en underbar make som allierad men det inte alla som har en sådan tur och då tänker jag speciellt på unga transpersoner som delar livet (i någon form) med oförstående eller transfientliga föräldrar och (kanske) syskon.

Föräldrar kan ibland ha väldigt svårt att acceptera sitt barns transidentitet. Ofta upplever de känslor av svek och krossade drömmar; de såg framför sig hur deras barns väg skulle gå med vänner, partners och utveckling. De drömde om olika milstolpar som de skulle fira, svårigheterna som de skulle övervinna när de växte upp till goda och fina människor. Om då en son eller dotter kommer ut som trans kan detta leda till konflikter och slitningar. Jag ser smärtan och frustrationen hos unga transvänner vars familjemedlemmar antingen vägra säga rätt eller ifrågasätter värdet i en transition. Detta gör en redan svår situation värre, för som ung har du knappt någon makt alls över din egen person och identitet. Är du omyndig är det föräldrarna som bestämmer och förutom det så är du underkastad skola och lärare som styr över din tid och dina möjligheter att hävda dig. Många unga bor dessutom hemma och har inte den frihet och trygghet som ett eget boende erbjuder, där en kan kräva sin egen identitet och de som inte respekterar det körs ut.

Det är också väldigt jobbigt när en redan mår dåligt att behöva rätta och undervisa andra. Att om och om igen säga rätt namn eller rätt pronomen till en person som egentligen inte bryr sig och som inte kommer att följa direktiven i vilket fall som helst är smärtsamt och tärande. Föräldrar som anser att ”du är min dotter och det är så det är” eller ”jag och mamma gav dig ditt namn och det är det vi tycker du ska använda, varför ska du göra allt så svårt” och så vidare. De eviga frågorna om allt detta inte bara är en fas, eller kommentarerna att en är för ung för att veta trots att ingen säger detta till ett cisbarn.

Faktum är att en vägran att använda rätt ord inte förändrar situationen. En transperson kommer inte att sluta vara trans bara för att människor i dess omgivning envisas med användandet av dödnamn. Ert barn kommer inte att sluta upptäcka sin identitet bara för att ni kontrollerar hens kläd och hårval. Det enda som sker är mer distans mellan er och transpersonen i er närhet, fler ärr på barnens kroppar och själar. Det enda er maktutövning bevisar är att ni är mindre människor än den ni har framför er.

Precis som vissa föräldrar till autistiska barn kan även föräldrar till transbarn få allt till att handla om dem. Det är svårt för dem, de som måste komma ihåg massa konstiga ord som inte fanns när de växte upp. Det är svårt för dem att ge upp sina drömmar och förhoppningar, att det som doktorn och prästen sa inte stämde och vad ska vännerna säga? Deras barn måste väl ha lite förståelse för att det är svårt?

Saken är dock denna: det handlar inte om er, det handlar om ert barn. Det barn som ni påstod er älska och att könet inte spelade någon roll så länge hen var lycklig och frisk? Det barn som ni nu torterar genom förminskande av deras identitet och självvärde. Det finns studier som visar på en klar skillnad mellan unga transpersoner som upplever stöd från sin familj och de som inte gör det. Hos dem som saknar stöd är självmordssiffran mycket högre än hos de som blir stöttade. Detta kan kännas som en”no-brainer” men det är viktigt att ta upp det för det visar på transpersoners utsatthet. Dödnamn och felaktiga pronomen är bara toppen på det metaforiska isberget; under ytan finns rädsla, utanförskap och maktlöshet. Känslan av att vara ett ”freak” och bli sedd enbart som en kropp som skall objektifieras och sexualiseras eller en identitet som inte passar in i det cisnormativa samhället vi har. Många transpersoner är dessutom låginkomsttagare eller arbetslösa och många är hemlösa. Till och med i Sverige så kastas unga personer ut av sina föräldrar när de kommer ut som trans, och många lever som sagt i en jobbig hemsituation med oförstående föräldrar.

En borde kunna begära mer av sina föräldrar än transfientlighet. En borde kunna förvänta och begära kärlek och stöd för det är det som föräldrar skall ge, det är deras skyldighet. De behöver inte vara rika eller framgångsrika eller ha intressanta intressen men de behöver vara en trygg plats för sina barn. De ska utgöra den trygga hamnen och den lysande fyren på ett annars mörkt och stormigt hav. Som barn möter vi så många svårigheter med liten eller ingen möjlighet att förändra läget. Många möter mobbing och utanförskap i skolan och att dessutom möta det i hemmet kan knäcka vem som helst.

Jag förstår att det är svårt när ens barn kommer ut som trans, men hur svårt det än är för föräldrarna så är det hundra gånger svårare för barnet. Så även om ni kanske inte förstår, även om ni sörjer era förlorade drömmar, även om ni är rädda för att glömma pronomen eller namn – älska ert barn. Visa att ni finns och att ni älskar och stöttar oavsett vad som händer. Var den trygga hamnen och den lysande fyren så ert barn kan navigera säkert på det bläcksvarta havet. Stå upp för ert barn när hen möter transfientlighet och diskriminering och var den bästa möjliga allierade som ni bara kan vara. Vad grannar och kollegor ska säga och tycka spelar ingen roll, om de inte tycker ert barn duger så är de i alla fall värdelösa och ovärdiga uppmärksamhet eller tid.

Se ert barns transidentitet som en stark och vacker sak, och uppskatta att ni är värdiga nog att komma ut för, det är ett förtroende och bevis på tillit.

”Don’t be your childs first bully” är ett talesätt som är värt att komma ihåg. Era barn kommer att tacka er och ni minskar risken att ni ska behöva välja ut ert barns gravsten och vi andra slipper tända ett extra ljus på Transgender day of remembrance.
Tänk på det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s