Den svåra tilliten

Tillit är kärlek
snart visar kompassen rätt
och jag flyger

Vet ni vad som är svårt? Att lita på folk, tro på att de bryr sig om, att de hör av sig, att de inte ska försvinna. Efter år av mobbing, utanförskap och människor som givit sig av har jag svårt att lita på människor. Talk is cheap, det enda som talar är handlingar.

Jag har inte bara tillitsproblem, jag är självdestruktiv också. Jag skär mig inte men jag är otroligt grym mot mig själv ibland. Det har blivit bättre, men jag kämpar fortfarande med det. Mina metoder att skada mig själv går i princip ut på att stöta bort personer innan de stöter bort mig. Människor jag möter och lär känna börjar ofta på minus och får arbeta sig uppåt till neutralt tills jag litar på dem, och även då kan det vara svårt. Jag blev medveten om detta genom mitt förhållande med F. Min första polyrelation här på ön, och jag tappade bort mig i nyförälskelse. Vad värre var, vår relation blev en kombination av tillitsproblem och bristande kommunikation. Hen är en väldigt unik människa, och påverkade mig på så många sätt. Kärlek, smärta, frustration och tystnad, ingen av oss var lätta människor.

En lokal relation är en ganska stor skillnad mot en på distans. Det blir så mycket mer intensivt och nära, och jag insåg hur farligt NRE kan vara. NRE är utrikiska (okej engelska) och står för New Relationship Energy, alltså de vi kallar att vara nykär. Den period i ett förhållande när allt ses med rosenskimrande glasögon, och en timme utan vår älskling är som en evighet. När all beröring är elektrisk och vi befinner oss i en bubbla som ingen annan kan penetrera. När allt med den andra människan är underbart och allt ni gör är kärlek. En sådan fas kan hålla i sig i över ett år om det vill sig ”illa”. Detta är, tror jag, naturens sätt att göra övergången från nykärhet till etablerat förhållande lättare, när den rosaskimrande bubblan sjunker undan och vi börjar se verkligheten. Om känslorna fortfarande finns då, då börjar den riktiga kärleken.

Det kanske säger sig själv att denna fas kan vara påfrestande för monogama par, ofta då för vänner och familj som ser det dårförälskade paret falla av jordens kant. För flersamma är det detsamma, dock som så mycket annat förstorat på grund av det är fler personer inblandade. Många som lever flersamt har få eller flera regler/överenskommelser som alla kommer överens om att följa. Det är här som otrohet kommer in hos polys. För monogama handlar oftast otrohet om att ha sex med en annan än din partner. För oss som har fler relationer ses regelöverträdande som otrohet, ett svek. Speciellt som det ofta handlar om känsliga punkter hos de inblandade, som till exempel kan komma från jobbiga upplevelser eller komplex. I mitt fall så tänkte jag inte tillräckligt, eller snarare jag tänkte inte alls. Jag var helt blind av NRE och min nya värld så jag svek min älskade make. Inte bara en gång utan flera, och jag läker fortfarande såren efter det. Som så ofta när flera träter så var det inte bara mitt ”fel” eller misstag, vi gjorde alla saker vi nu ångrar. Upptäckte komplex och ömma punkter som vi inte ens visste fanns där.

Det är svårt att öva på tillit med en person som ibland stänger en ute, något som jag absolut inte hanterar. Jag blev helt övertygad om att F ville bli av med mig, och jag började avskärma mig i självförsvar. Om hen skulle lämna mig så var det lika bra att jag var medveten om det, att det kunde ske på ”mina villkor”. Att smärtan skulle bli min, för då kunde jag hantera den. Som en person som skär sig och förvandlar en smärta eller situation som den inte kan fixa till något den kan. Det tog ett tag tills jag insåg att det var det jag gjorde, mitt beteende måste ha varit helt galet sett från utsidan. Dock började inte problemen med tillit med F utan den grundades långt innan.

Jag nämnde mobbing, och det är ett ord som vi är så vana vid men ändå inte riktigt inser vidden och djupet av. Det berättar inte om våldet, tystnaden och det ständiga utanförskapet. Den totala ensamheten som bryter ner en, tårar som trycks ner i halsen för att inte visa svaghet. För att stå ut, för om en helt erkänner det svåra förvandlas det till ett monster som slukar en. Det visar inte min minnesbild när jag kom hem, stängde och låste dörren och föll ihop i en gråtande och skakande hög. Hur jag låste in mig på skoltoaletten för att inte bli retad och slagen. Hur jag inte kunde prata med mina föräldrar som grälade med varandra och med mig. Jag skulle kunna berätta så mycket mer men det vill jag inte. Alla som gått igenom mobbning har sin version av smärta.

Min dåliga kontakt med mina föräldrar bidrog inte heller, eller det faktum att jag hade få vänner. En av mina stöttepelare, R, flyttade till fastlandet utan att säga något och klippte kontakten med inte bara mig utan hela sin bekantskapskrets. Jag hoppas hen är lycklig, och jag kommer aldrig att glömma min viking. Summan av detta och mycket annat blir att jag inte litar på folk, varje svek och bakslag ger bränsle åt min misstro. Grunden till detta är dock min dåliga självkänsla, att jag innerst inne anser att jag inte är värd att älskas eller att någon stannar hos mig. Om jag inte är värd det, varför skulle de stanna då? Sen är vi tillbaka till självskadebeteendet och fler emotionella ärr.

Jag har flera runt mig som förstår, i alla fall till stor del. Min älskade make Johan har lärt sig mina vindlingar och talar mig till rätta. Min fina norrlänning O har visat mig att andra människor kan förtjäna tillit, inte bara en gång utan tio. Tillit, som är så otroligt viktigt i alla former av relationer, är fortfarande en utmaning för mig. Jag hoppas att jag har lärt mig av mina misstag, och att jag kan gå vidare. Jag får ta hjälp av Patrik på min något skakiga väg.

Ju mer jag förstår mig själv och blir medveten om mina mönster och mina metoder desto mer tillitsfull blir jag. Inte bara mot andra utan även till mig själv. När jag väl inser att jag är värd att älskas för min egen skull kommer tilliten på köpet. Då kan jag slänga alla mina dåliga beteenden och hitta nya sätt som fungerar och som läker.