Den skamliga fattigdomen

Ingen är säker
slumpen styr fattigdomen
visa givmildhet

Det är mycket som är märkligt med julen. Förutom förvirringen med tomtar, gran och pepparkaksgubbar så kommer också denna högtid med ett dubbelt budskap: var givmild och konsumera mera. Fredsbudskapet ”samsas” med tvångsutvisningar och åldersuppskrivningar och den falska idén av givmildhet ställs mot blint konsumerande. Föräldrar ber kyrkan om hjälp för mat och presenter till sina barn och personer som tvingas till tiggeri ser mindre pengar än vanligt. I vårt upplysta samhälle finns det fortfarande gamla synsätt som dömer människor som ber om hjälp för mat och husrum. Detta blev extra tydligt när en vän till mig befann sig i ekonomiskt trångmål och fick hjälp, flera valde dock att visa sina ”givmilda känslor” genom skam och påhopp på Facebook. Fattigdomens skam är inte över.

Kärlek istället för gravsten

En sargad hud
av felköning och dödnamn
smärtsamma flammor

Vi brukar säga ”Det är 2016, har vi inte kommit längre?” Det kan röra sig om rasism, feminism eller djurrätt, och i alla de fallen är det berättigat för mycket behöver fortfarande göras. Eller snarare; något måste börja göras om vi överhuvudtaget skall komma någonstans. Det är också berättigad fråga när det kommer till transpersoner. Det är som sagt 2016 (snart 2017) och regering och riksdag har fortfarande inte förvandlat transvården till något som närmar sig tillförlitligt och humant. ANOVA i Stockholm anses av många vara bäst och de har den platsen enbart för att de är det bästa alternativet när resten är alltifrån mediokra till direkt transfientliga och behandlar sökande transpersoner förnedrande och diskriminerande. Väntetiderna är också väldigt skiftande beroende på var en är och något så enkelt som ett läkarbesök för hormonbehandling kan ta månader eller år. Under denna tid upplever vi antingen stöd från omvärlden eller transfientlighet. Ett exempel på detta är felköningar och dödnamn, något som vår omvärld borde ta på större allvar än den gör…

Svaret är 42

Ni ber mig om svar
om tydliga vittnesmål
svaret är 42

En könsutredning är olika för alla, eftersom vi alla är unika individer med olika behov och önskningar. Något som dock är gemensamt för många är det faktum att vi behöver försvara oss, övertyga läkare och psykologer om att vi hör dit, att vi är tillräckligt trans och därför behöver bekräftande vård. Inte sällan möts vi av transfientlighet, alltså fientlighet från samma personer som är satta att hjälpa oss. Även om en möter kompetenta människor så är det långt ifrån lätt – en utredning sätter igång känslor och reaktioner i en takt som är näst intill omöjlig att förutse eller se från utsidan. Mina närmaste frågar hur det går, vad som kommer att hända, vad jag känner. De förväntar sig en någotsånär tydlig plan samt att jag i någon detalj ska kunna redogöra för hur möten går och så vidare. De vill mig bara väl och är nyfikna men det är tyvärr inte alltid lätt att berätta. Även om jag vill så är det långt ifrån lätt, och ibland går det inte. Jag ska försöka skriva ner några av mina tankehopp som förvånat och överraskat mig.

Pronomen och utredning

Om ni anade
valt att gå i våra skor
ödmjukhet skapas

Näst intill alla transpersoner får någon gång höra fel pronomen och/eller fel namn. Det kan vara familjemedlemmar som har svårt att komma ihåg eller acceptera personens ”nya” identitet, det kan vara arbetsgivare som vägrar använda rätt namn eller myndigheter som inte kan bemöda sig att bry sig om rätt tilltalsnamn i folkbokföringen. Vi får höra att vi måste ha tålamod, att det tar tid och det kan jag självklart hålla med om. Men hur lång tid är tillräckligt lång tid? När ska ni börja respektera oss? Vad som ses som en liten obetydlig sak för er betyder världen för oss, det är genom namn och pronomen som vi kan hävda oss, ta tillbaka vår identitet och göra den till vår egen. När ni envisas att använda fel namn och pronomen så säger ni att vi inte spelar roll, att vi inte förtjänar att respekteras som dem vi är. Ni säger att vi inte duger…

Jag är trött på män

Gårdagens flygplan
som flög i skytteltrafik
nazisterna samlas

Jag är trött på män. Jag är trött på mäns våld, hat och krigshetsande. Vi får höra hur Trump skryter om sina sexuella närmanden mot kvinnor, sitt kvinnohat och allmänna idioti. Stängda gränser vittnar om det främlingshat som gror inom vårt patriarkala samhälle, där idén om ”vi och dom” växer sig större och större. Här på Gotland mobiliserar militären som om vi väntar krig i morgon, hjälpta av media som genom sina rubriker om ”hemliga ryska planer” och ryska militärövningar i Östersjön vill öka vår rädsla. Militären, som försöker få oss att känna oss trygga inför deras vapen och främlingsrädsla, har uppenbarligen oändligt mycket pengar att slösa på övningar. Vi får höra att jetplan kommer att flyga lågt, och att vi kan förvänta oss höga knallar från vapen. Allt detta i andan av skydd, att vi måste hävda våra gränser för ”fienden” som i det här fallet är Putin och Ryssland även om vi inte har sett röken av endera. Som pricken över i:et så får nazister demonstrera i Visby, med polisens beskydd, samma polis som hävdar att de är där för vår skull. Men vet ni vad? Jag är trött på att män beskyddar mig, jag är trött på att behöva skyddas från män av andra män som skyddar tidigare nämnda män. Jag är trött på att vara rädd.

Minnen av slag

Bryt cirkeln av våld
tillåt känslor och tårar
förändra världen

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så har jag blivit slagen som barn. Jag har blivit misshandlad av en vuxen som hade som uppgift att skydda och älska mig. Om du inte varit med om det är det svårt att på djupet känna maktlösheten, rädslan och smärtan sådana upplevelser för med sig. Som barn är du väldigt utsatt och maktlös; du deltar i ett lotteri som bestämmer om du hamnar hos föräldrar som skyddar eller slår dig, älskar eller avskyr dig. Du har minimala chanser att försvara dig, att få din röst hörd. Utöver detta så växer vi upp i ett samhälle som uppmuntrar våld och som lär barn, mest de som ses som pojkar, att inte visa känslor och slå före de blir slagna. Jag kommer alltid bära med mig såren av våld, av hjälplöshet. De gör fortfarande ont..

Jag är icke-binär del II: En förvirrad ibis

Döm mig inte
för mina experiment
i min färglåda

Något som jag lärt mig under den senaste tiden är att identitet och kön är rörligt, dynamiskt och överraskande. När min transidentitet ”ramlade ner” i skallen på mig var det en stor överraskning för mig, men efter petande och grubblande insåg jag att det inte var något nytt och okänt, bara delar av mig själv som kom upp till ytan. Mitt sanna jag som dolts under smärta, ensamhet och mobbing, och nu när jag var vuxen var det dags; kanske var det meningen? Hursomhelst så var inte överraskningarna slut, inte ens när en är på en transutredning…

Vi är inte era skämt

Bakom diagnoser
gömda i eviga skämt
lider människor

Jag börjar få nog av en sak och det är hur psykiska sjukdomar och nedsättningar ses som löjliga eller påhittade. Alltifrån skämt (som till exempel hur media reducerar personer som lider av paranoia eller multipla personligheter till skämt) till ”förklaringar” av våldsamma vita terrorister som psykiskt sjuka eller diagnostiserade med Aspergers syndrom). Samtidigt blir personer med psykisk sjukdom och nedsättningar dåligt bemötta och ignorerade av en vård och psykiatri som verkar ha glömt sitt hjärta hemma. Jag har själv diagnosen Aspergers syndrom och drag av ADD och börjar bli trött på att vara källan till känslokalla ”normala” personers dåliga skämt. Vi är inte era skämt, vi inbillar inte oss inte, det ”sitter inte bara i huvudet”. Vi riktiga människor med riktiga problem, och vi är trötta på att bli ignorerade.

Icke-binär transman

Cirklar och tomrum
kön är en gnistrande väv
vi är färger

Jag har vid flera tillfällen blivit frågad hur det går ihop att vara både icke-binär och transman och jag tänkte försöka sprida lite ljus över frågan med denna text. Kön är som bekant otroligt komplext och består av mycket mer än bara det binära man och kvinna. Transpersoner fortsätter att få uppmärksamhet i media (både tv och sociala media som facebook), och detta sker både på gott och ont. Framgångshistorier visas jämte dödssiffror och den eviga debatten om transpersoners toalettvanor. Binära transpersoner visas mer och mer, vilket är bra, men det ekar tomt för oss icke-binära personer. Vi saknar än så länge tydliga förebilder, det är som om världen inte riktigt kommit till oss ännu. Själva konceptet icke-binär är nytt för många som fortfarande försöker förstå konceptet transman-transkvinna, och förekomsten av icke-androgyna transpersoner är i många fall helt okänt. Det betyder dock inte att vi inte finns..

En månad utan smink

 

Vad säger världen
om jag slänger sminket
och möter dagen

Jag tappade bort min concealer häromdagen, bokstavligen alltså, den föll ut genom fönstret. I mitt nyvakna tillstånd lyckades mina fumliga fingrar peta ut den genom det öppna badrumsfönstret när jag skulle öppna det och jag hörde den rassla ut och ner. Eftersom jag var groggy och desorienterad så bestämde jag mig för att den säkert bara föll ner på kartongen vi har utanför och jag kunde leta efter den när jag piggnat till lite. På grund av saker som hände under dagen så glömde jag dock bort det och började leta först frampå kvällen. Saken var den att jag inte kunde hitta den, den var inte i kartongen eller på loftgången heller. Trots att jag drog in maken i letandet (även nere vid grannen) så lyckades vi inte hitta den och det frustrerade mig på flera plan. Visst hade jag lekt med tanken att ta en paus med smink men inte genom att tappa bort den men det såg inte bättre ut…