Tåget kommer!

Smärtsamma känslor
dämpas av tågets vissla
i snötyngd skog

Under en kväll med vänner blev jag både felkönad, kallad vid mitt gamla namn (funderar på att ta bort det helt från mitt namn) och fick höra nedsättande och sårande saker om Asperger och andra funktionsvariationer. Vi hade besök av två vänner som vi inte träffar så ofta då de bor på fastlandet så på ett sätt är det ursäktat att det tar lite tid att öva in namn och pronomen, men det kändes ändå jobbigt och jag frågar mig: hur många missar bör en transperson stå ut med?

Det talas mycket om pronomen och ”deadnames” när det kommer till transpersoners interaktion med cis-personer. Detta kommer sig av att många cis-personer har bristande eller ingen kunskap och insikt i vad det egentligen handlar om, varför deras vän/kollega/släkting ”plötsligt” bytt namn och pronomen. Det fokuseras enbart på hur jobbigt det är för sagda cis-personer att lära om och hur transpersoner skall visa respekt för att det blir misstag. Jag håller med att om att det är svårt, att det tar tid. Namn är viktiga för oss, de beskriver och förkroppsligar oss själva och andra. Jag tänkte i början att det inte var så stor sak om det blev fel ibland, så länge folk försökte. Så tycker jag fortfarande dock blev kvällen med våra vänner en påminnelse om värdet att stå upp för mig själv och inte låta andra trampa rakt över mina beslut och min identitet.

”Deadnames” är en engelsk term som används en hel del inom transvärlden.”Deadnames” eller dödnamn är det namn som hen fick när hen var liten, alltså innan personen i fråga hade någon kontroll över sin egen identitet. Många (inte alla) transpersoner byter namn, oavsett om de går igenom en transition eller inte. Vissa valda namn kommer av sig själva, vissa kräver åratal av funderande och testande. Sen kommer det oerhört svåra att komma ut för människorna runt en, berätta om sin egen identitet och valda namn. Det är svårt, skrämmande och underbart på samma gång, och kräver en stor dos förtroende och styrka att göra. En tar ett steg ut i intet och hoppas att luften skall bära, att en inte skall bli ensam. Ibland går det bra, som det huvudsakligen gjort för mig. Personerna i min närhet gör sitt bästa för att använda mitt namn, Patrik och mina valda pronomen Han och Hen. Jag känner mig så oerhört lyckligt lottad att jag är omgiven av så fina människor som tog emot mig när jag tog steget ut. Många har inte det möjligheten, de får stå ut med avsiktlig eller oavsiktlig ”deadnaming” och felköningar. I värre fall blir de övergivna av vänner och familjemedlemmar som inte vill ha transpersoner nära dem. De blir ensamma för att de tagit steget och visat vilka de är.

Allas reaktioner på dödnamn och felköningar är olika. För mig känns det som en ogiltigförklaring av min identitet och mitt valda namn. När det händer känner mig tillbakaskuffad till en tid då jag inte hade makt över mig själv och vem jag ville vara. Det märks inte på en människa hur mycket kraft, smärta och tid hen har lagt ner på att finna sig själv – det går inte att veta om du inte frågar. Många transpersoner har också dysfori (länk?) och då kan namn och pronomen vara extra känsligt då de är så tätt knutna till hur våra kroppar ser ut.

Det värsta den kvällen var dock inte problemen med namn och pronomen, utan uttalanden om Asperger. Vi utbytte hemska minnen av tandläkarbesök, försökte överträffa varandra i hemska upplevelser. En av våra vänner berättade när hen var nervös och rädd i väntrummet, och beskrev det som ”jag fick asperger, add och allt möjligt..” Johan sa att det fick han inte alls, det fungerade inte alls så. Att det snarare var ångest vännen hade. Jag sa att hen inte hade någon aning om vad hen pratade om. Hen hävdade då att det var så det kändes, och att Asperger var något hen verkligen inte ville ha.

Det gjorde så ont i mig, speciellt som detta kom efter flera felaktiga pronomen och namn. Det blev för mycket, jag frågade vännen om hen tyckte att Asperger och liknande inom autism var dåligt, det nekade hen till, att det inte var så hen menade. Jag hävde ur mig ”jaha, så autism är bara dåligt om det skulle drabba dig?” Det resulterade i att vänner igen sade att det var inte så hen hade menat och jag var tvungen att gå. Låste in mig på toaletten och försökte lugna ner mig, Jag kände mig så respektlöst behandlad, och var upprörd över människors syn både på transpersoner och de på autismspektrat. Vi lever i ett samhälle som skyller dödsskjutningar på ”aspergare” av anledningen att de ”saknar empati” vilket för media är likställt med våldsamma psykopater. Morden i Trollhättan utfördes av en nazistisk (fascistisk?) extremist som rensade ut ”oönskade individer”. Det handlade inte alls om autism, det var enbart en bild spridd av andra extremister och media hängde på i vetskapen om att de skulle kunna sälja lösnummer. Personer med diagnoser blir nekade arbete med orden ”vi anställer inte folk med diagnoser.” Vårt samhälle är chockerande okunniga och empatilösa när det kommer till olika former av funktionsnedsättningar och funktionsvarianter, gör oss till parior och problem som borde stoppas undan på någon form av anstalt så vi inte störde ”vanligt” folk. Detsamma gäller transpersoner i större delen av världen. De upplever död, mord, diskriminering, de nekas arbete och tak över huvudet. De utestängs från härbärgen och nekas sjukvård. Färgade transpersoner har det värst med fattigdom, utanförskap och mord. Detta är extra tragiskt då det var de som var frontfigurer vid Stonewall, inte vita homosexuella cis-män som Hollywood visar i den sågade och bojkottade filmen Stonewall.

När jag, tack vare Johans och min nya transvän K:s hjälp, hade lugnat ner mig igen gick jag ut i lägenheten igen och vi började spela Carcassonne. Efter ett tag så kände jag att jag var tvungen att säga något, berätta hur detta sårade mig och be om en ursäkt från vår vän. Stapplande försökte jag
förklara varför jag reagerat som jag gjorde, att människor med asperger får stå ut med mycket skit som det är och att jag inte ska behöva få det från mina vänner. Jag bad också hen om att inte göra detta mot någon annan, som kanske hade det jobbigare än mig. Jag fick ingen ursäkt utan vår vän bara upprepade att det var inte så hen hade menat. Ingen ursäkt, inget förlåt bara en stängd dörr. grund av min barndom i ett jobbigt hem och min autism har jag väldigt svårt för konfrontationer och jag släppte det. Vi skildes som vänner, men alla förvirrade och jobbiga tankar snurrade i mitt huvud. Ett förlåt och en försäkran att hen inte skulle göra så igen skulle ha löst situationen, och vi kunde ha gått vidare. Nu kändes det bara tilltrasslat och smärtsamt.

Dagen efter skulle jag och Johan ut till tomtetåget och till vår stora glädje hade det snöat! Första riktiga snön för året och dessutom på dagen för Tomtetåget. Det är många som reser med tåget denna dag, och många av dessa resenärer är barn. Ett stort plus detta år var Bergkvarabuss gratisturer till Tomtetåget. Föreningen Gotlandståget hade skänkt 100 tågbiljetter till stödgruppen ”Familj till Familj” Det är en grupp inom Svenska kyrkan (inget medlemskap krävs) som hjälper mindre bemedlade familjer att få hjälp vid stora ekonomiska utlägg. I detta fall handlade det om att hjälpa familjer att besöka Tomtetåget och åka med det fina tåget för att träffa tomten och få en godispåse. Företaget Bergkvarabuss körde flera turer denna dag, och jag och Johan kunde dra nytta av det.

Det var jättefint i Roma, mycket snö och glada barn och vuxna. Mina jobbiga känslor sjönk undan och jag kände mig nästan lika glad som barnen, dock inte lika glad som det barn som sprang in i väntsalen och glatt ropade: Tåget kommer!! Sagt och gjort, vi gick ombord och tuffade igenom ett snöigt landskap.

Vid framkomsten blev det äppelmustglögg och umgänge med tomten. Det var så glädjande att stå i snöfallet, beundra de vita granarna och lyssna på barnens glädje. Vi brukar inte komma ut hit så ofta, så denna dag blev helt klart speciell. Med snö i hår (och i Johans fall skägg) var det dags att gå ombord på tåget igen. Nu var det mörkt och det var riktigt mysigt att sitta i en varm vagn bland massa glada människor. Bussen väntade på oss och vi började få hemlängtan. Det var så kul att höra ungarna framför oss gäspa högt, kanske hade dessa barn inte kommit ut denna dag om det inte vore för gratisbuss och biljetter till tåget? Efter lite handling på Ica Maxi gick vi den sista vägen hem, och möttes av en något irriterad utekatt som inte alls var nöjd över snön. Resten av kvällen myste vi inne, en perfekt dag som läkte smärtan från dagen innan.

När en person i er närhet kommer ut med, för er, nytt namn och nytt pronomen – respektera detta. Bara det faktum att ni får veta detta, att personen kommer ut till just er, betyder att personen i fråga respekterar och högaktar er. Det är ett förtroende, ett bevis på att ni är speciella och värdefulla och värda denna information. Det värsta ni kan göra är att inte respektera detta, att inte bry er tillräckligt för att ändra ert beteende. Det handlar inte enbart om personen framför er, det handlar om alla transpersoner – om ett annorlunda synsätt. Vi uppmuntrar och ber er om att vidga era horisonter, att bli bättre än ni redan är. Så istället för att enbart fokusera på er själva se människan framför er. Istället för att beklaga er över hur jobbigt det är för er att lära om, fokusera på hur tillvaron ter sig för transpersoner världen över. Lämna tolkningsföreträdet om hur smärtsamt felkönande och felnamnande är till den som upplever det.

Jag har fått höra att jag måste förstå att det är svårt, att folk inte är insatta och att det kommer att ta tid. Jag förstår det, men kan inte låta bli att undra – hur lång tid? Hur länge ska alla transpersoner och de med autism eller liknande vänta? När ska cis-personer lyfta på sina rumpor och inse att människor dör? Det finns våldtäktsförövare som kommer undan mord på transpersoner med ursäkten att de blev ”rädda” när deras offers könsdelar inte stämde med vad förövaren hade tänkt sig. Unga transpersoner (och andra på queer-spektrat) tar självmord eller skickas till kliniker eller kristna skolor där de ska ”rättas till.” Hur länge ska detta fortsätta?

Visst, pronomen är inte samma sak men det är en del av det. Det är en av många delar i en struktur som utestänger, diskriminerar och dödar människor varje år. Hur länge ska vi vänta på att andra skall bättra sig?

Till mina vänner som försöker och som älskar mig vill jag säga Tack! Ni gör ert bästa och ni är mitt stöd och min kärlek. Trots allt är jag otroligt lyckligt lottad med det bemötande jag fått.

Till mina fellow transpersoner – håll ut, det kommer att bli bättre. Snälla fortsätt, ge inte upp. Jag är medveten om mina egna privilegier, jag vet inte ens hälften om vad många av er upplever. Men jag ber er ändå: ge inte upp.

Det blir bättre.